OM ARTERNAS UPPKOMST

honom i stånd att undfly fåglar eller rofdjur, eller att lättare samla
föda, eller såsom vi hafva skäl att tro genom att minska faran för
tillfälliga fall. Men deraf följer icke att hvarje ekorres bildning är den
bästa han kan antaga under alla naturliga förhållanden. Låt klimat
och växtlighet förändras, låt andra täflande gnagare eller nya rofdjur
inflytta eller gamla modifieras, så skall all analogi föra oss på den
tanken, att åtminstone några af ekorrarna skola aftaga i antal eller
blifva utrotade, så vida de icke också blifva modifierade och förädlade
på motsvarande sätt. Derföre kan jag icke se någon svårighet
för det antagandet, att i synnerhet under förändrade lefnadsförhållanden
individer med allt starkare och starkare sidohud bibehållits,
då denna karakter varit nyttig och gått i arf, till dess genom det
naturliga urvalets accumulativa verkningar en fullständig så kallad
flygande ekorre bildats.
Vi skola nu taga i betraktande Galeopithecus eller den flygande
Lemur, som fordom räknats till flädermössen. Den har en utomordentligt
vidsträckt sidohud, som sträcker sig från underkäkens vinkel
ända till svansen och omfattar extremiteterna och de förlängda fingrarna;
sidohuden är äfven försedd med en sträckmuskel. Ehuru numera
inga former finnas, som sammanbinda den flygande Galeopithecus
med de öfriga medlemmarna af Lemuridernas familj, så är
det icke någon svårighet att antaga, att sådana länkar fordom funnits,
och att hvar och en blifvit bildad på samma sätt genom gradvisa
öfvergångar, som de mindre fulländade flygande ekorrarna, och att
hvarje bildning varit af någon nytta för sin egare. Ej heller kan jag se
någon oöfvervinnelig svårighet att tro, att den hinna, som sammanbinder
fingrarna och underarmen hos Galeopithecus, småningom kan
blifva förstorad genom det naturliga urvalet och på detta sätt hvad
flygorganerna beträffar förvandla honom till en flädermus. Hos vissa
flädermöss, hos hvilka vinghinnan är utsträckt från skuldran ända
till svansen och omfattar bakbenen, se vi måhända ännu verkliga
spår af en apparat, som ursprungligen var mera egnad för glidning
genom luften än för verklig flygt.
Om ungefär ett dussin fågelslägten hade dött ut eller voro okända,
hvem skulle då våga misstänka, att fåglar finnas till, hvilka be-