OM ARTERNAS UPPKOMST

sligt frambringa ett enstaka skott med en ny och från växtens öfriga
skott ofta betydligt afvikande karakter. Dessa skottvariationer, såsom
man kan kalla dem, kan man fortplanta genom ympning och
på flera andra sätt, någon gång äfven med frön. De äro i naturen
ytterligt sällsynta, men ej ovanliga hos odlade växter. Då ett enkelt
skott ibland de många tusende, som produceras år efter år under
likformiga förhållanden på samma träd, helt säkert kan plötsligen
antaga en ny karakter; och då skott på skilda träd, som växa under
olika vilkor stundom lemna nästan samma varietet — skott på
persikoträd frambringa till exempel nektariner och skott på vanliga
rosor gifva mossrosor — så se vi tydligen, att lefnadsförhållandenas
beskaffenhet är af fullkomligt underordnad vigt i jemförelse med
organismens beskaffenhet vid bestämmandet af hvarje särskild variationsform;
— icke af mera vigt än naturen af den gnista, genom
hvilken en brännbar massa antändes, har för bestämmandet af lågans
natur.
Vanans verkningar. Utvecklingens vexelverkan. Ärftlighet.
Vanor äro ärftliga och hafva ett afgjordt inflytande, så att förflyttning
af en växt från ett klimat till ett annat kan förändra dess
blomstringstid. Hos djur visar detta sig ännu tydligare; hos tama
änder har jag funnit, att vingbenen äro lättare och benen i bakre
extremiteterna tyngre i förhållande till hela skelettet än hos vilda
änder, och jag tror att man utan fara kan tillskrifva detta den omständigheten,
att tama anden flyger mindre och går mer, än änderna
i vildt tillstånd pläga göra. Jufrets starkare utveckling, som går i arf
hos kor och getter i sådana trakter, der de regelbundet mjölkas, är
ett annat bevis på vanans verkningar. Det finnes icke någon art af
husdjur, som icke i någon trakt har hängande öron, och mig synes
derföre den åsigt hafva mycket skäl för sig, att dessa hängande öron
bero derpå, att öronmusklerna ej begagnas, då djuren i tama tillståndet
så sällan oroas af hotande faror.
Det gifves nu många lagar som reglera föränderligheten, af hvilka
några få äro kända, ehuru ej så noga, och jag skall sednare i