OM ARTERNAS UPPKOMST

ta för individen under dess lefnadsförhållanden, kan man med skäl
fråga, hvilken nytta en lång och graderad serie af modifierade bygnadsinstinkter,
alla sträfvande emot den nuvarande fulländade konstruktionsplanen,
kunde gifva kupbiets förfäder. Svaret tror jag icke
är svårt. Celler bygda likt biens eller getingarnas vinna i styrka och
inbespara arbete, utrymme och bygnadsmaterial. Det är bekant, att
bien ofta äro i stor förlägenhet att få tillräcklig mängd nektar, och
Tegetmeier har meddelat mig, att han med experimenter visat, att
i en bikupa fjorton till femton skålpund torrt socker konsumeras för
afsöndring af hvarje skålpund vax, så att en riklig mängd flytande
nektar måste samlas och konsumeras af bien i kupan för att bilda det
till vaxkakornas byggande nödvändiga vaxet. Dessutom måste många
bin under afsöndringsprocessen förblifva sysslolösa under många
dagar. Ett stort förråd honing är nödvändigt till en stor bisvärms
uppehälle under vintern och kupans säkerhet beror, som kändt är,
på antalet bin. Inbesparing af vax har derföre till följd besparing af
honing och af tid till honingens samlande och är derföre af största
vigt för en bifamiljs välbefinnande. Vanligen är en arts trefnad
beroende af antalet af dess fiender, eller parasiter, eller helt och hållet
andra orsaker och vore på detta sätt fullkomligt oberoende af
den mängd honing bien kunna samla. Men låt oss antaga, att denna
senare omständighet verkligen bestämde, såsom den ofta har gjort,
huruvida en med våra humlor beslägtad biart kunde lefva i stort antal
i någon trakt, och låt oss vidare antaga, att samhället lefde öfver
vintern och följaktligen behöfde ett honingsförråd, så kan i detta
fall intet tvifvel finnas, att det vore en fördel för vår tänkta biart,
om en ringa modifikation i dess instinkter föranledde den att bygga
sina vaxceller litet närmare hvarandra, så att de skuro hvarandra
något litet; ty om en vägg bygdes gemensam för två celler, skulle
detta alltid vara en liten inbesparing på vax och arbete. Det skulle
följaktligen bli allt mer och mer fördelaktigt för vår humla, om den
bygde sina celler närmare hvarandra, mera regelbundna och samlade
i en massa såsom Meliponas celler; ty i sådant fall skulle en stor del
af hvarje cells gränsyta kunna tjena till vägg åt andra närliggande
celler och mycket vax och arbete skulle inbesparas. Af samma orsak