OM ARTERNAS UPPKOMST

en annan tid, då de kunde tvingas att uppsöka andra djur till sin
föda. Detta synes mig lika sannolikt, som att menniskan kan föröka
sina vindthundars snabbhet genom sorgfälligt och metodiskt urval
eller genom detta omedvetna urval, som uppkommer af hvar och ens
bemödanden att förskaffa sig de bästa hundarna utan hvarje tanke
på rasens förädling. Jag bör tillägga, att i Catskillbergen i Förenta
Staterna finnas två vargvarieteter enligt Pierce, en af en smärt vindthundlik
form, som förföljer hjortar, och en annan mera tjock med
korta ben, som oftare angriper fårahjordarna.
Man måste iakttaga, att jag i ofvanstående exempel talat om de
smärtaste vargindivider och icke om någon särskild, väl markerad
variation. I de tidigare upplagorna af detta arbete yttrade jag mig såsom
om detta senare alternativ ofta hade inträffat. Jag såg den stora
vigten af individuela olikheter och detta föranledde mig att afhandla
resultaten af menniskans omedvetna urval, som beror på bevarandet
af de mest passande och värdefullaste individer och tillintetgörandet
af de odugliga. Jag såg också, att bevarandet i naturtillståndet af
en tillfällig afvikelse, såsom en monstrositet, skulle vara en sällsynt
händelse, och att, om den bibehölls, den skulle i allmänhet förloras
genom följande kroasering med vanliga individer. Förr än jag hade
läst en värderik artikel i ”North British Review” (1867), insåg jag
likväl icke, huru sällan enstaka variationer, vare sig obetydliga eller
väl utpräglade, kunna ega bestånd. Författaren antager exemplet
af ett par djur, som under sin lifstid alstra tvåhundra afkomlingar,
af hvilka inalles blott två till följd af olika orsaker fortlefva för att
fortplanta sitt slägte. Detta är visserligen en ytterlighet för de flesta
högre djur men alldeles icke för många af de lägre organismerna.
Han visar vidare, att om en enda individ föddes, som varierade på
något vis och derigenom fick två gånger så stora utsigter för lifvet
som de andra djuren, så vore dock faran för dess lif stor. Antaget att
den lefde och lemnade afföda, och att hälften af dess efterkommande
ärfde den gynsamma variationen, så skulle, såsom författaren visar,
afkomlingarna hafva blott ringa utsigt att blifva i lif och fortplanta
sig, och denna utsigt skulle fortfarande förminskas under de följande
generationerna. Riktigheten af dessa anmärkningar kan såsom jag