Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

SOCIAL TEORI OCH SOCIALPOLITIK. II 139
partier — och dess olika underställda byråkratiska organ kan ibland vilja
bedra folket.
Personligen anser jag att ett sådant försök alltid är oetiskt. Med andra
ord jag kan inte tänka mig att något mål — och absolut inte det enkla vinstmotivet
— skulle kunna tjäna som skyddande ursäkt. Det våldför sig på en
central demokratisk värdering. Det står i varje fall i strid med vetenskapens
inriktning, som är att finna sanningen och sprida sann kunskap. En samhällsvetare
kan inte medverka i sådana strävanden, han är i stället skyldig
att offentligt avslöja dem så snart han blir medveten om deras existens.
Samhällsvetarnas allt större engagemang i alla slags praktiska uppgifter
och framförallt tillkomsten av en kommersialiserad gren av samhällsvetenskapen
reser enligt min mening kravet på en hederskodex som vägledning
för praktiserande samhällsvetare. Under många generationer har sådana
regler funnits kodifierade för två andra grupper av praktiserande vetenskapsmän,
som ställer sina kunskaper till förfogande mot betalning, nämligen
läkare och advokater. I båda fallen har också — i olika former beroende
på varierande institutionell uppbyggnad i skilda länder — utbildats organ
som skapats och kontrolleras av yrkeskårerna för att övervaka medlemmarnas
efterlevnad av kårens hederskodex. Denna praxis har på senare tid visat
en viss tendens att sprida sig till andra yrken. Det faktum att yrket utövas
under en sådan kodex har i allmänhet ansetts ge större och inte mindre
prestige åt yrket och garanterat ett ökat förtroende hos allmänheten för
dess utövare.
Principen att en samhällsvetares främsta plikt är att försöka finna sanningen
och sprida sann kunskap och att han under inga omständigheter
får medverka till att sprida vanföreställningar och göra allmänhetens åsikter
mindre rationella ligger enligt min uppfattning i allmänhetens intresse
i en demokrati, och den bör i en sådan kodex inta samma dominerande
ställning som de grundläggande principerna inom lakar- och juristyrkena:
i fråga om läkare det allmänna intresset att sjukdomar botas och liv bevaras,
i fråga om advokater det allmänna intresset att varje medborgares lagliga
rättigheter försvaras. Att människorna och samhället är som de är och
att i det praktiska livet det allmänna intresset för rationalism inte under
alla förhållanden är en sådan klar och bestämd vägledare, som det kan förefalla,
medför bara att kodexen måste utarbetas mera i detalj för att den
skall kunna ta hänsyn till de skiftande förhållanden under vilka den praktiserande
vetenskapsmannen arbetar. I detta avseende är denna princip inte
olik de två principer, som angavs vara grundläggande för läkarnas och advokaternas
hederskodex och som också de måste specificeras i avsevärd utsträckning
för att kunna bli användbara.
Jag vågar dessutom ytterligare föreslå att man vid utarbetandet av en
sådan kodex för praktiserande samhällsvetare skall ge rum för en vidsträckt
publicitet, så att det blir möjligt för opartiska kolleger att inte bara
ifrågasätta de praktiska slutsatser som uppnåtts utan också de använda
metoderna och kanske viktigast av allt, de underförstådda värderingarna.