Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

346 SOCIALA MEDDELANDEN 1954, NR 6
andra källor är tillräcklig för att tillgodose hans egna och hans närmaste
anhörigas elementära behov.
I själva verket har man här att göra med två olika frågor: principen om
existensminimum och försäkringsprincipen. Hur mycket skulle det kosta
att anpassa alla socialförsäkringsförmåner till existensminimum, om man
bibehåller nuvarande regler om rätt till understöd, understödets varaktighet
m. m.? Skulle det vidare vara möjligt att belasta försäkringsfonden med
denna ytterligare kostnad och bör man i så fall försöka förstärka fonden
för att längre fram kunna klara kostnaderna för ett ökat antal ålderspensioner
(som naturligtvis blir en följd av det ökade antalet åldringar), som
dessutom utgår efter högre satser? Det bör påpekas, att det inte finns några
bestämmelser om fondbildning i socialförsäkringen — i motsats till den
affärsmässiga försäkringsverksamheten. I stort sett avser man att tillgodose
framtida anspråk genom de avgifter, som betalas i framtiden. Avgifterna
för anställda män fördelas på så sätt att den anställde bidrar med 47 %,
arbetsgivaren med 40 % och staten med 13 %. De ytterligare kostnader,
som skulle bli den omedelbara följden av att anpassa alla understöd till
existensminimum, skulle innebära, att avgifterna måste ökas väsentligt.
Skapandet av en försäkringsmässig reserv för att kunna täcka kommande
utgifter för ålderspensionerna skulle kräva en ännu större ökning av avgifterna.
Beveridgeplanens princip var, att alla avgifter till socialförsäkringen
skulle uttas under hela den tid individen är arbetsför, dvs. ungefär 50 år,
och denna tankegång accepterades av regeringen. Den stora svårigheten
härvidlag är emellertid pensioneringen av sådana personer, som tidigare
icke inbetalat tillräckliga avgifter eller inga avgifter alls. Detta är en svårighet
för varje modern stat, som är i färd med att införa ett socialförsäkringssystem.
Om man tillämpar försäkringsmässiga principer tar det ca 50 år,
innan man kan genomföra en fullständig ålderspensionering. I praktiken
kan emellertid inget socialförsäkringssystem byggas upp på ett sådant sätt.
Ingen civiliserad stat kan fullständigt bortse från åldringarnas behov. Frågan
är då vem som skall betala de pensionskostnader, som inte täcks av
tidigare inbetalda pensionsavgifter. Hur skall kostnaderna fördelas och
efter vilka principer? Om kostnaderna för understöden även i framtiden
skall betalas med löpande inbetalningar, uppstår en annan fråga, nämligen
hur den fortgående ökningen av antalet åldringar och deras relativa andel
i befolkningen som helhet kommer att inverka på avgifternas storlek. Uppenbarligen
måste det finnas någon gräns för den utsträckning i vilken
kostnaderna för åldringarnas socialförsäkring kan läggas på familj ef örsörjande
löntagare i ett system med enhetliga understöds- och avgiftsbelopp.
Redan nu är veckoavgifterna till socialförsäkringen en stor utgiftspost
för den som skall försörja hustru och två eller tre barn på en lön, som
motsvarar medelinkomsten eller är lägre än denna.
Det centrala sociala trygghetsproblem, som uppstår genom ökningen av
antalet åldringar, är sålunda huruvida någotsånär tillräckliga ålderspensio-