Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

176 SOCIALA MEDDELANDEN 1954, NR 3
Det kan likväl ha sitt intresse att följa H:s tankegång såtillvida att man
anger den genomsnittliga årliga inkomsten till en arbetare inom industrin
och till en statstjänare i bottenlönegraden (dvs. 10 lönegraden). På grund
av utrymmesbrist inskränkes redovisningen till en statstjänargrupp, nämligen
stationskarlar på maskinavdelning stationerade på ortsgrupp 3. Denna
grupp har en genomsnittlig arbetstid av 179 timmar i månaden och en
genomsnittlig månadslön av 694 kr. Den årliga inkomsten blir då genomsnittligt
8 328 kr. Industriarbetarens timlön var, oräknat sociala förmåner,
vid den behandlade tidpunkten 3,71 kr. Nu finns det — även om H. fått
den uppfattningen — likväl ingen statistisk belysning av industriarbetarens
genomsnittliga arbetstid. Det kan påvisas att den av H. uppgivna siffran
2 200 timmar för år inte är tillämplig som ett genomsnitt för arbetare inom
industrin. Det är i ett sådant här sammanhang synnerligen rimligt att räkna
med samma arbetstid för de jämförda grupperna. Detta bör ju för övrigt
med H:s betraktelsesätt ge en för lång arbetstid för industriarbetarna,
eftersom H. anser att statstjänarnas arbetstidsbestämmelser ofta är sämre
än arbetstidslagens bestämmelser. Vid en arbetstid av 179 timmar per månad
erhåller industriarbetaren i årslön 7 969 kr.
Här har som framgår räknats med att semesterlönen är lika stor som lönen
vid arbete. Felslaget i beräkningarna av denna anledning torde vara
obetydligt. Om möjligt torde man härigenom få en relativt sett högre lön
för industriarbetaren än för statstjänaren.
Resultatet av beräkningarna är sålunda, att den kontanta lön statsjänaren
— i det här fallet stationskarlen på maskinavdelning — uppbär är
för år räknat 359 kr, högre än industriarbetarens lön, dvs. 4,5 procent högre.
Timlöneberäkningen gav för samma grupper att statstjänarens lön låg
4 procent högre. Vid denna beräkning har för industriarbetarens del inte
beaktats andra sociala förmåner än semesterförmånen. För statstjänarna
har ej medräknats värdet av sjukvårds- och pensionsförmånerna. Detta
innebär sålunda att, medan man för industriarbetaren utelämnat en mycket
obetydlig post, har man för statstjänaren utelämnat en post av väsentlig
betydelse.
Jämförelsen här gäller en lönegrad ur vilken tjänstemännen kan få befordran.
Det kan ha sitt intresse i sammanhanget att konstatera att t. ex.
efter en tjänstetid av 10—14 år endast drygt 10 procent kvarstår i lönegraden
(10 lönegraden) och att således nära 90 procent erhållit befordran.
Dessa befordrade tjänstemän har inte med sina högre löner påverkat de
ovan angivna förtjänstsiffrorna.
Det kan helt allmänt sägas, att den diskussion som förts om statstjänstemannens
löneförhållanden framhävt de förmåner som följer med tjänstemannaanställning
i statlig tjänst. Att förmånerna är av stor betydelse har
inte från något håll förnekats; vad man på statstjänstemannahåll inte velat
godta är att förmånernas värde fixeras i krontal.