Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

232 SOCIALA MEDDELANDEN 1954, NR 4
vecka inom sjukhusets upptagningsområde, och vid dessa resor kontaktas
de olika kommunernas socialvårdsfunktionärer, provinsialläkare, distriktssköterskor
och ofta även ålderdomshemmen. På grund av upptagningsområdenas
storlek kan det inte bli andra än de svårare fallen, som blir föremål
för hjälpverksamheten och på många ställen blir det huvudsakligen
enbart försöksutskrivna patienter och exspektanter till sinnessjukhusen som
man hinner besöka. Tack vare en energiskt bedriven hjälpverksamhet har
emellertid inom vissa områden många ålderdomshem fått hjälp med att få
psykiskt sjuka åldringar överförda från ålderdomshem till sinnessjukhus
eller till vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Och genom hjälpverksamhetens
försorg har även en hel del besvärliga socialvårdsfall blivit psykiatriskt undersökta
och behandlade.
I de större städerna fullgör i allmänhet socialläkarna till viss del samma
uppgifter som hjälpverksamhetsläkarna, ehuru förhållandena i storstäderna
i många avseenden måste bli annorlunda än på landsbygden. Stockholm
och Göteborg har en självständig organisation för den öppna vården av
psykiskt sjuka, vilken även har många socialpsykiatriska uppgifter. Särskilt
i Stockholm är dock denna viktiga vårdgren mycket bristfällig till nackdel
för såväl sjukvården som socialvården.
Hjälpverksamheten, de psykiatriskt utbildade socialläkarna och de största
städernas »öppna vårds»-psykiatrer utgör en synnerligen viktig grupp av
psykiatriska fältarbetare. De har viktiga mentalhygieniska uppgifter, dvs.
uppgifter inom den förebyggande vården, de har stora uppgifter beträffande
eftervård och återanpassning och de har många socialpsykiatriska problem
att lösa. En väsentlig nackdel är för närvarande deras ringa antal i förhållande
till behoven och bristen på kvalificerade socialarbetare till deras
hjälp. I första hand borde varje hjälpverksamhetsdistrikt förstärkas med en
eller flera sociala kuratorer. De större och mera tätt befolkade distrikten
har också behov av ytterligare en hjälpverksamhetsläkare. De två största
städerna borde delas upp i olika hjälpverksamhetsdistrikt motsvarande en
befolkning av 150 000—200 000 invånare i vardera, och för varje sådant distrikt
skulle anställas en heltidsanställd socialpsykiater med 2 eller 3 socialkuratorer
och en socialvårdssköterska. En sådan förstärkning av hjälpverksamheten
på landsbygden och i de större städerna skulle medföra en
betydligt bättre psykiatrisk service för ålderdomshem och vårdhem. Möjligheterna
till effektivare eftervård och återanpassning skulle då öka för många
patienter, som nu försöksutskrivs från psykiatriska sjukhus. Vidare skulle
hemvården därigenom kunna få en ökad omfattning.
Om socialvårdsklientelet i ganska betydande omfattning består av psykiskt
insufficienta, abnorma eller sjuka människor och därför behöver raedicinsk-psykiatrisk
hjälp, så innebär detta samtidigt att socialvården behöver
ökade vårdresurser för detta klientel. Den psykiatriska sjukvården
är som bekant och har alltid varit underdimensionerad i förhållande till
behovet. På gränsen mellan psykiatriskt vårdklientel och socialvårdsklientel
finns en stor grupp av gränsfall, där det kan vara tveksamt vart de