Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

226 SOCIALA MEDDELANDEN 1954, NR 4
beten. Även där själva åkerbruket drivs familjevis har släkten och byalaget
den slutliga förfoganderätten över jorden, som också återgår till gemensam
egendom vid vanhävd eller om familjen flyttar eller dör ut. Vad
som under alla omständigheter fortfarande karakteriserar de sydamerikanska
byalagen, >communidades», är ett system av ömsesidig hjälp och av samarbete
för gemensamma inrättningar.
Européerna betraktade från början indianerna som en mindervärdig kast,
vilken kunde utnyttjas efter gottfinnande. De var kronans egendom och
kunde efter kungens behag förlänas som arbetskraft till conquistadorerna.
Denna personliga slavtjänst uttogs formellt i stället för skatt eller som
tvångsvederlag för militärt »skydd» eller religiös undervisning genom det
katolska prästerskapet. Missionsivern till Guds ära gick hand i hand med
ett oemotståndligt begär att ekonomiskt utnyttja »hedningarna». Det senare
fick låna moraliska argument av den förra. Med tiden förvandlades
de feodala arbetsprestationerna till ett utbrett system av privatägda storgods.
De från början fria indianernas jord bragtes med våld och list över
i erovrarnas händer. Indianerna blev torpare, statare och säsongarbetare.
Detta är dagens verklighet inom stora delar av Mellan- och Sydamerika.
I Mexiko var 1940 hälften av den jordbrukande befolkningen utan någon
egen jord, medan nära 70 % av åkerjorden hörde till storgods på vardera
över 1 200 acres (486 hektar). I Guatemala representerade gårdarna pä över
110 acres (45 hektar) 2,2 % av hela antalet gårdar men 70,6 % av den
odlade jorden. Samtidigt motsvarade gårdarna med en areal mindre än
8,6 acres (3,5 hektar) 76 % av hela antalet gårdar och 10 % av åkerjorden.
Är 1940 hörde den övervägande delen av åkermarken i Ecuador till 9 000
mycket stora gods. I Bolivia ägs nästan all jord i de bördiga dalarna av
godsägare, medan huvuddelen av den fattiga befolkningen har drivits upp
på den ofruktbara högslätten. Dennas av naturen fattiga och genom primitiva
brukningsmetoder ytterligare utarmade jord är överbefolkad, och
varje familj har i medeltal 1/3 hektar till sitt förfogande, medan dalgångarna
är relativt glest befolkade.
Praktiskt taget hela den jordbrukande indianbefolkningen lever under
eländiga förhållanden. Lantarbetarnas hyddor vid de stora godsen och
plantagerna hålls i sämre skick än kostallarna. Jordgolven är ofta konstant
våta under den regniga årstiden. Den kalla nattluften strömmar in genom
sprickor i väggarna. Husen saknar fönster och skorstenar. De är fulla av
löss, spindlar, råttor och möss, som överför epidemier till de mänskliga
invånarna. Sjukligheten och dödligheten är fruktansvärda. Medellivslängden
ligger mellan 32 och 40 år. Det är framför allt olika slag av mag- och
tarmsjukdomar som åstadkommer den höga barnadödligheten, medan influensa
och lunginflammation härjar bland de vuxna. Malaria är också en
stor manätare. Dess utdragna karaktär gör dessutom offren försvagade och
utsatta för andra sjukdomar. Spädbarnen lider av dysenteri, diarré, mässling,
smittkoppor, kikhosta. De är i stor utsträckning infekterade med skabb
och andra hudsjukdomar samt inälvsmask. Det beräknas att endast fyra