Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

234 SOCIALA MEDDELANDEN 1954, NR 4
Ersättning för skador vållade av elever vid
ungdomsvårdsskolor
Av byråsekreterare Ingeborg Dänhardt, socialstyrelsen
Tre pojkar avvek i natt från yrkesskola och
av allt att döma har de tagit vägen till Stockholm och
under färden gjort ett antal bilstölder. Vid Sörgården,
Lillköping har för tredje gången stulits en Opel Record.
Efter en kort körsträcka har den åkt i diket och
övergivits. I Lillköping stals i stället en Renault, och
denna är fortfarande försvunnen. På en gata i Södertälje
har hittats en tydligen stulen personbil, dock inte
Renault-bilen.
Bilen i Södertälje stod med alla dörrar på vid gavel
och har tydligen övergetts i all hast.
Tidningsnotiser av detta slag möter vi då och då.
Före den 1 juli 1948 var möjligheterna att bevilja ersättning av statsmedel
för skador vållade av anstaltsrymlingar starkt begränsade. Bortsett från att
vissa anstalter ägde rätt att från sina omkostnadsanslag utbetala mindre belopp
till personer, som vållats skada av de intagna, stod nämligen ingen annan
utväg öppen än att anlita vederbörande departements anslag till extra
utgifter. Denna utväg ansågs endast böra komma i fråga i ömmande fall.
Saken togs upp i en proposition till 1948 års riksdag. I denna föreslogs, att
statsmakterna skulle godkänna principen att staten lämnade ersättning för
skador vållade av rymlingar från fångvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor,
alkoholistanstalter och sinnessjukhus.
I propositionen anfördes bland annat:
»För att ersättning skall utgå i sådana fall tala vissa speciella skäl. Sålunda
är uppenbart, att faran för skador av detta slag är särskilt stor i grannskapet
av sådan anstalt, varom här är fråga. Det kan anses obilligt, att befolkningen
i den trakt där en anstalt är belägen skall löpa större risker än andra. Det
vore olyckligt om förläggandet av en anstalt till en viss ort skulle av denna
anledning väcka oro och ovilja i kringliggande bygd. Ett annat skäl för ersättning
i förevarande fall kan sägas ligga däri att man både inom fångvården
och andra former för omhändertagande strävar efter mera öppna
vårdformer med mindre tvång och mindre bevakning. Därvid räknar man
medvetet med att rymningar komma att äga rum i någon omfattning men att
de olägenheter som uppkomma därigenom äro små i jämförelse med det öppna
systemets fördelar. Det är endast sällan som rymlingar lyckas hålla sig
undan någon längre tid och de skador de vålla äro i allmänhet icke mera
betydande. Även vid det öppna systemet kan rymningsfrekvensen reduceras