Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

66
SOCIALA MEDDELANDEN 1954, NR 2
lingsperiod, men genom att de krävde sociala förändringar som inte var
politiskt möjliga blev de doktrinärer som ställde sig vid sidan av samhällsvetenskapernas
allmänna utveckling. Som vetenskapsmän drog de konservativa
under hela perioden nytta av sin större »realism». Ty deras konservativa
tendenser inriktade deras intresse på samhället sådant det faktiskt var
och avhöll dem från att konstruera utopier.
Längre fram tenderade också de klart uttalade radikala premisser, som jag
har talat om, att bli mindre medvetna för de gradvis alltmera specialiserade
samhällsforskarna än de hade varit för filosoferna. Vi vet ju att de psykologer,
som för fyrtio-femtio år sedan gjorde de första försöken att mäta
intelligensen, antog att det fanns avsevärda medfödda skillnader mellan
olika sociala grupper. Och till deras förvåning ledde deras forskningar dem
till slutsatser som inte alls stämde med deras hypoteser, en utveckling som
jag betraktar som en av de stora triumferna i vetenskapens historia.
Långtidsutvecklingen har emellertid svarat mot den radikala inriktning
som ursprungligen präglade den sociala teorin under upplysningstiden. Socialpolitiken
har fått allt större omfattning och betydelse, och denna utveckling
har i stort sett fortgått med växande hastighet. Och i vårt vetenskapliga
arbete har vi hela tiden och på alla områden varit berättigade att
med bibehållen »realism» räkna med allt flera och allt större avsiktligt
genomförda förändringar i de sociala institutionerna. Den viktigaste förklaringen
till denna tendens inom socialpolitiken är utan tvivel den stegrade
produktiviteten och de ökade ekonomiska resurserna, som har tillåtit en
större social frikostighet. Men den sociala teorin har direkt och indirekt
verkat som en ständigt pådrivande kraft.
Som denna historiska skiss visar är ett av de huvudproblem, som framträder
dä man reflekterar över förhållandet mellan social teori och socialpolitik,
helt naturligt det allmänna värdeproblemet. Under upplysningstiden
och i början av 1800-talet var man föga medveten om att detta överhuvudtaget
var ett problem. Ty enligt de filosofiska åskådningar som utgjorde
groningsgrunden för samhällsvetenskaperna fanns det objektiva värden, som
i likhet med andra sociala fakta kunde fastställas genom resonemang eller
genom observation och beräkning. Man kunde formulera rationella politiska
slutsatser med utgångspunkt från vad som var »naturligt» eller längre
fram med ledning av idén om maximal »allmän välfärd». Men under de
senaste hundra åren har det blivit till en ambition hos samhällsforskarna
att dra en skarp skiljelinje mellan vetenskap och politik och betona att
vetenskaplig forskning i princip inte kan leda till politiska slutsatser. I
praktiken har denna distinktion aldrig tillämpats konsekvent, och den tilllämpas
inte heller i dag. Hela vår terminologi och alla våra tankevanor är
fortfarande mättade med naturrättslärans och utilitarismens gamla värdemetafysik.
Detta fundamentala metodologiska problem om sociala fakta och sociala
värderingar och hur man rationellt skall tillämpa värdepremisser vid forskning
över faktiska förhållanden skall jag återkomma till i slutet av mitt