Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

280
SOCIALA MEDDELANDEN 1954, NR 5
könade» kolonierna. Enbart pojkar medför ofta en viss bråkighet och aggressivitet
eller alltför mycket av hårdhänta och kraftkrävande sysselsättningar,
som tröttar en del av barnen, särskilt de mindre. Enbart flickor på kolonien
kan ge en viss slöhet och passivitet, alltför mycket småbarnssysselsättningar
för de större flickorna, som då går och >tråkar sig».
Den lyckligaste stämningen har jag alltid funnit på de mindre biandkolonierna,
där pojkar och flickor kunnat arbeta, leka, sjunga, spela små pjäser
tillsammans. Sexuella otillbörligheter pä biandkolonierna hör man mycket
sällan talas om, förutsatt att inga 13—14-åringår tas med och att personalen
har god hand med barnen.
Beträffande personalen anser jag, att likaväl som både pojkar och flickor
skall förekomma på en koloni, bör på de flesta kolonier finnas både
manlig och kvinnlig personal.
På de minsta flickkolonierna kan det vara svårt att placera manlig personal.
Men på flickkolonier med över 30 flickor bör gärna någon manlig
ledare finnas. På pojkkolonier är det enligt min mening självfallet, att en
del av personalen bör vara manlig. Det får inte bara vara en ung seminarist
för 80 pojkar, utan åtminstone hälften av barnpersonalen bör vara manlig.
Lika självfallet anser jag det vara, att särskilt de yngsta pojkarna, 8—10åringarna,
bör ha direktkontakt med kvinnlig personal.
En del kolonier tillämpar systemet att ha de större pojkarna, 14-åringarna,
som »rumsbasar» eller att anställa ynglingar, som tidigare varit kolonipojkar,
till ledare. Jag har ett bestämt intryck av att speciellt de manliga
ledarna i 16—17-årsåldern ibland är onödigt stränga i sina disciplinfordringar.
Deras vanliga titel »kändisar» eller »lillkandisar» inbjuder tydligen
till vissa försök av dem att överkompensera vad som fattas i ålder, erfarenhet
och tolerans.
Vad personalens ålder beträffar, bör man, enligt min mening, fordra en
ålder av minst 17 år för barnpersonalen. Någon övre åldersgräns för personal
är omöjligt att ge generellt. Förmågan att hålla ordning och reda och
sprida trivsel bland barn och personal och att ordna lämplig sysselsättning
för barnen upphör inte i och med pensionsåldern vid 63 eller 65 eller 67
år, såvida denna förmåga funnits förut. Men om krafterna räcker till för en
hel kolonisommars förberedelser, peronalanskaffning och arbete under kolonitiden
— det måste bedömas från fall till fall. Kroppskrafterna behöver
inte räcka till för att delta i barnens alla lekar, promenader och bad. Men
jag har ibland undrat, om inte all barnpersonal åtminstone bör ha kraft
och förmåga att kunna klättra ut genom fönster på stegar, om det skulle
bli eldfara.
Personalen åtföljs ofta av s. k. personalbarn. Är dessa i skolåldern erbjuder
de mindre svårigheter, eftersom de då oftast förläggs bland kolonibarnen.
De stora svårigheterna erbjuder personalbarn under skolåldern. Alltför
ofta hänger sådana småbarn — naturligt nog — enträget efter mamma eller
pappa och tar tid och krafter från koloniarbetet. Vid en koloni, som jag besökte
1953, hade två personalbarn till kolonien levererat påssjuka med sum-