Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

356 SOCIALA MEDDELANDEN 1954, NR 6
de stora radioprogrammen i socialvårdsfrågor kan ju inte komma hur tätt
som helst och får dessutom oftare en diskussionskaraktär — blir alltså inte
rent pedagogiska.
En erfarenhet tycker jag mig ha fått under det här arbetet och det är
att människor förvånansvärt lojalt fogar sig i att bestämmelserna utesluter
dem från möjlighet till hjälp. Ibland har man en känsla av att vad svensken
mest av allt har svårt att smälta, det är vad han själv kallar för >orättvisa».
Att någon annan har fått mer, att det förefaller som om den eller den har
det bättre än den eller den och ändå har fått mer hjälp! Svensken har sinne
för millimeterrättvisa — en sak som kan vara besvärlig när man nu i allt
större utsträckning arbetar för att få bort »behovsprövningskaraktären» hos
de sociala åtgärderna. Kanske skulle vi behöva mer upplysning om principerna
för välfärdsarbetet, upplysning om hur omöjligt det är att alla får
exakt lika mycket och om kostnaderna för en petnoga och detaljerad prövning?
Det finns naturligtvis en ständigt uppdykande kategori av brevskrivare
som är kverulanter — även om den är betydligt mindre än man skulle vara
benägen att anta. För dem betyder det kanske mest att få klaga, att få uttala
sina tvivel på samhällets rättvisa och omvärldens goda vilja — de vill
helt enkelt »tala ut».
Och vad det betyder — även för andra än kverulanter — märker man i ett
sådant här arbete. Det händer titt och ofta att ett brev — kanske på många
sidor — slutar så här: »Ja, jag förstår att fru Söderblom inte kan göra
något åt den här saken, men det var i alla fall skönt att få tala med
någon ...» Hur ensamma människor är och hur vilsna — både när det
gäller personliga problem och irrgångarna i socialvårdsapparaten — får man
ett starkt intryck av när man har i nära femton års tid plöjt igenom massor
av brev per vecka. Och man skäms litet när man tänker på att folk hellre
vänder sig till en främmande röst i radion än till sin närmaste omgivning —
för jag förmodar att det är precis samma sak i ens egna sammanhang! Men
måhända är det rätt naturligt — i personliga angelägenheter vill man gärna
höra en utomståendes — som man tror opartiska — åsikt och dessutom
behåller man sin handlingsfrihet mera om man inte låter alltför intimt inblandade
personer få en inblick i ens problem. Det skulle dessutom kanske
kunna användas emot en senare !
Men finns det inte ändå en tilltagande »understödstagaranda»? Märker
man inte att folk alltmer är benägna att falla tillbaka på samhället, tycker
att staten skall ta hand om dem och hjälpa dem och att de själva ska befrias
från ansvar? Jo, det är klart att människor av i dag i betydligt större
utsträckning tar för givet att samhället har skyldighet mot sina medborgare.
Men det är väl förståeligt med alla de omdebatterade och uppreklamerade
åtgärder, som kommit till bara på de sista två decennierna. Vad som förvånar
mig mest är att det inte finns mer av den där »det ska andra reda uppvändan,
när man sitter där och tar del av hur pass svårt ändå fortfarande
många människor i vårt folkhem har det.