Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

STATUS OCH SOCIALGRUPP
tus i storstaden, men de står alla i samband med den. Centers exempelvis
använder i sin välkända undersökning tre olika mått omväxlande med
varann: yrkesgrupp, ställning överordnad-underordnad och ekonomi.
Den som vill göra en sådan här undersökning av status i storstad skall
tydligen ta ut ett stickprov människor, för var och en av dem bestämma ett
antal statusvariabler och beteenden, som intresserar honom. Statusvariablerna
behöver han till tre olika ändamål:
1. En statusvariabel eller en kombination av några bildar statusmåttet.
2. Några av dem utgör undersökningsobjekt och deras samband med statusmåttet
fastställs.
3. En variabel eller en kombination av några bildar kriteriet på statusmåttet.
Men tyvärr underlåter man gärna att markera vad som är kriteriet. Det
enda man begär av sitt statusmått är att det skall separera ut skikt, som
skiljer sig klart i så många avseenden som möjligt. Det betyder i praktiken
att man har många kriterier och oklart vilka.
Den här typen av undersökning är inte vidare lockande, särskilt inte om
man vill sätta i hop statusmåttet av flera olika faktorer, som skall vägas
samman. Vilka faktorer skall med och vilka skall utelämnas? Hur stor vikt
skall man fästa vid dem man tar? Man kan bestämma det, när man har ett
bra kriterium, men när man har en hel rad mer eller mindre tänkbara kriterier,
så är det lindrigt sagt besvärligt.
Med hjälp av någon sådan statusskala kan man alltså dela upp en storstads
befolkning på skikt alltefter den statussumma var och en av de uppmätta
invånarna får. Det bör då bli ett resultat i stil med det Kaufman
fått fram för sin tätort, Macon. Men jag vill understryka här hur olika
mätmetoderna är. I ett litet samhälle känner man varann. Bedömare vet
tillräckligt om varje familjs bakgrund och beteende för att direkt kunna
sätta in dem på den ena eller andra hyllan. Bedömarna är naturligtvis
inte alldeles överens, men något så när. Det tyder på att de tar hänsyn
till ungefär samma statusfaktorer och tar ungefär lika mycket hänsyn till
dem.
Det där urvalet av faktorer och samvägningen av dem till en statussiffra,
det utför bedömaren utan större besvär i huvudet. Men den subjektiva metoden
går inte att använda i en storstad. När man undersöker status där, kan
man knappast ta alla invånarna utan får nöja sig med ett stickprov, som
känner rätt få personligen. Det är naturligtvis tänkbart att intervjua dem,
men man kan också nöja sig med att ta reda på hur statusvariablerna, t. ex.
yrke, utbildning, inkomst, bostadens placering är beskaffade i varje enskilt
fall. Det urval av faktorer och den sammanvägning, som småortsobservatören
kunde utföra i huvudet, måste man här arbeta ut till en fastställd rutin.
Båda metoderna saknar direkta kriterier och därför är deras giltighet
diskutabel, men när Kaufman låter en rad observatörer bedöma småstadsfamiljernas
status, så vinner han åtminstone, att den bedömningen knyter
361