Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

DEN VÄSTTYSKA REPUBLIKEN OCH DE UNGA LAGÖVERTRÄDARNA 89
sociala organisationen och arbetsinelodiken i kampen mol den ökade ungdomsbrottsligheten
måste ofrånkomligen nydanas. Nazismen lämnade även
här ett teoretiskt och praktiskt vakuum och hade därjämte isolerat Tysklands
kriminalister och socialvårdare så länge och sa fullständigt alt dessa
hade förlorat kontakten med omvärlden och kunskapen om dess landvinningar.
En återgång till 1923 års lag visade sig omöjlig. Trots sina meriter
var denna lagstiftning efter 30 år förlegad. För alt kunna börja på nytt studerade
man utländska reformer och erfarenheter. Pa 1950 års slora Jugendgerichtstag
i Bad Godesberg ägnades en hel dag åt främmande rätt och praxis,
varvid jag redogjorde för skandinavisk lagstiftning. Diskussionen röjde emellertid
på denna kongress och även senare vitt skilda uppfattningar, lin icke
sa liten del av de tyska kriminalisterna -— särskilt sådana som var kyrkligt
orienterade - - ville stå fast vid grundsatsen att även den unga lagöverträdaren
skulle »sona» sin skuld.
Med hänsyn till dessa motsatser och svårigheter nöjde sig det västtyska
justitiedepartementet med en proposition som avlägsnade specifikt nazistiska
stadganden och begränsade i övrigt reformen till oundvikliga ändringar. Förbundsdagen
i Bonn gick emellertid oväntat av eget initiativ avsevärt längre.
Ett för uppgiften tillsatt parlamentariskt särutskott byggde om regeringens
lagförslag och utvidgade moderniseringarna. Det nu föreliggande resultatet
torde kunna betecknas såsom en kompromiss mellan moderna metoder och
äldre principer.
Lagen ställer resocialiseringssynpunkten i förgrunden. Straff är dock ej
avskaffat men skall endast komma i fråga som yttersta medel om andra åtgärder
sviker. Domstolen har tre skilda och var för sig differentierade reaklionsformer
till sitt förfogande: uppfostringsålgärder (Erziehungsmassregeln),
tuktomedel (Zuchtmittel ) och ungdomsstraff (Jugendstrafe).
Såsom uppfostringsatgärder anförs i lagen meddelande av anvisningar
vilka ungefär motsvarar föreskrifterna, som en svensk domare enligt lag om
villkorlig dom får meddela för den dömdes tillrättaförande, samt skyddstillsyn
och intagning i ungdomsvårdsskola. De båda sistnämnda åtgärderna,
som naturligtvis även i Tyskland spelar synnerligen stor roll, behandlas dock
icke i denna lag ulan i delstaternas lagstiftning om Jugendwohlfahrt.
Tuktomedel anses icke som straff och skall ådömas en lagöverträdare i
syfte att »eftertryckligen klargöra för honom att han har att stå för vad han
brutit». Lagen upptar även här tre skilda åtgärder, nämligen varning, åläggande
av särskilda skyldigheter och ungdomsarrest. Arrest för unga lagöverträdare
vilken är okänd i Sverige existerar sedan 1940 i Tyskland och anses
enligt allmänna meningen där såsom ett lämpligt och nödvändigt mellanled
mellan uppfostringsåtgärd och straff.
Åläggande av särskild skyldighet kan t. ex. gå ut på att den dömde skall
gottgöra av honom förorsakad förmögenhetsskada, att han skall personligen
be målsägaren om ursäkt eller att han skall gälda ett visst belopp till någon
allmännyttig institution i fall han har egna tillgångar eller haft vinning av
brottet.