Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

214 SOCIALA MEDDELANDEN 1954, NR 4
denna allmänt deterministiska förutsättning har aldrig förhindrat någon
att använda sig av den akademiska friheten. I den speciella mänskliga aktivitet
som vi kallar samhällsvetenskapliga studier tror vi att det fullaste
mått av frihet är en nödvändig förutsättning för framsteg. Vi behöver bara
betrakta de samhällsvetenskapliga produkter från i eke-demokratiska länder
som emellanåt hamnar på våra skrivbord för att inse hur fundamental
friheten är för kvaliteten på vårt arbete.
En fara i den nya situationen är naturligtvis den rena korruptionen. Så
stora ekonomiska intressen står ofta på spel i de politiska frågor, i vilka
vi håller på att bli aktiva medarbetare, att stora pekuniära belöningar mycket
väl skulle kunna utbetalas till en samhällsvetare som vore villig att
ackordera med sanningen och sitt samvete. Personligen tror jag inte att
denna fara är så stor i de länder, där samhällsforskningen alltid har haft
sina centra. Yrkesstoltheten och traditionerna är så starka hos oss. Vår
grupp är en liten sluten gemenskap och vi känner varandra rätt väl. Det
akademiska vinet är av gammal god årgång. De sociala kontrollerna är
därför starka. Jag tror att sådana fall av ren korruption förekommer så
sällan i vårt samhälle, att man kan bortse från dem. Skulle någon falla
för frestelsen kommer hans anseende att fördärvas och han kommer att
förlora den politiska betydelse han försökte sälja.
Den kommersialiserade samhällsvetenskapen ställer ett speciellt problem
som jag redan har pekat på. I den mån den praktiserande samhällsvetaren
själv är en framstående forskare och strävar att bevara yrkets anseende,
kommer han att bli lika noggrann eller noggrannare än sina kolleger vid
universiteten eller i förvaltningen. Han kommer också att bli särskilt intresserad
av att en hederskodex för de praktiserande samhällsforskarna
utformas.
Det finns naturligtvis subtilare former av korruption, eller låt oss hellre
säga anpassning till vad som är opportunt för den personliga framgången.
Men så har alltid varit fallet. Själva det faktum att samhällsvetarna är
mera efterfrågade kommer inte nödvändigtvis att stegra omfattningen av
sådana irrationella inflytanden på vetenskapen. Man kan mycket väl
tänka sig det motsatta förhållandet. Eftersom den ökade efterfrågan inte
bara härrör från regeringar utan också från intressegrupper och eftersom
marknaden för samhällsvetare håller på att bli internationell, kan vi i allt
större omfattning välja våra uppdragsgivare i enlighet med våra politiska
sympatier. Universiteten kommer som förut att vara en tillflyktsort för
alla som vill dra sig tillbaka från direkt politiskt ansvar.
Om det västerländska samhällets nuvarande utveckling skulle innebära
faror för samhällsvetarnas frihet, kan det sålunda knappast bero enbart
på att vi är mer efterfrågade och att vårt arbete har blivit av mer direkt
betydelse för samhället. Det måste bero på att denna utveckling samtidigt
innehåller andra element som har farliga återverkningar. I vissa kretsar
tror man att de djupare sociala förändringar, som jag i början av mitt
föredrag pekade på som orsaker till den ökade efterfrågan på samhälls-