Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

SOCIAL TEORI OCH SOCIALPOLITIK. I 73
oanvändbara om de inte förmådde dölja sin eventuella intellektuella originalitet.
Inom sin sfär av direkt praktiska problem utövar ämbetsmannen i alla
demokratiska länder ett inflytande på politiken, som är mycket större än
deras formella ställning som lydiga instrument i det politiska skeendet
skulle låta förmoda och mycket större än man i allmänhet gör klart för sig.
Men de gör det huvudsakligen genom att påverka politikerna och inte allmänheten.
Teoretiskt skall de inte uttala sig offentligt, och i England tilllämpas
denna teori i praxis. I Sverige eller Amerika, där detta inte gäller,
är deras inflytande över allmänheten något större.
Men där kan man också se att när ämbetsmännen överskrider gränsen för
sitt speciella kompetensområde och någon gång uttalar sig i tidens större
frågor blottar de ofta en förvånande brist på perspektiv och ibland en allmän
ideologisk förvirring. Deras verksamhetsfält är detaljerna och rutinen
och inte de allmänna motiven för politiskt handlande, de allmänna relationerna
mellan sociala fakta eller de huvudtendenser i den sociala utvecklingen
som ligger till grund för de centrala frågeställningarna. Men de intellektuella
brister som förvaltningsexperterna ådagalägger, när de av misslag
eller avsiktligt ger sig in på idéernas vädjobana, är stundom så utomordentligt
stora att man måste anta att de beror på en kombination av å ena
sidan psykiska hämningar, förvärvade under tjänstgöringen som verktyg i
det politiska skeendet, och å andra sidan en lättförklarlig medveten eller
omedveten benägenhet att anlägga en skyddande förklädnad. Ty i många
fall är de uppenbarligen intelligentare än sina uttalanden.
Man kan också observera att en regeringsexpert, som framhärdar i att uttala
sig om tidens större frågor och vinner intellektuella framgångar därigenom,
lätt gör sig omöjlig i sin egentliga roll. Om till exempel George Kennan
nu börjar bli obekväm för sin regering beror det inte på hans missöde
med journalisterna i Berlin, vilket kunde ha slätats över, utan på hans betydelsefulla
artiklar, hans briljanta bok och hans frispråkiga föredrag. Det
beror alltså på att han har idéer, framför dem offentligt och gör det på ett
effektfullt sätt. Han är välkommen bland professorerna.
Journalisterna är liksom politikerna allmänhetens tjänare. De arbetar för
en marknad och är anställda i allmänna opinionsindustrin. De kan inte tilllåta
sig några avvikelser i större skala, dvs. de kan inte tillåta sig att i
högre grad uttrycka självständiga meningar. Detta är just vad varje journalist
berättar för er om ni får en pratstund med honom, fast det tillhör
hans yrkestabun att inte offentligt framföra sådana synpunkter. Den risk
en journalist löper när han tänker utanför den allmänna opinionens mönster
är att han inte bara förlorar sitt arbete och sitt uppehälle utan också,
vilket är ännu viktigare, sina möjligheter att få skriva i spalterna, och detta
är grunden för hans sociala betydelse och hans ställning i samhället.
Begränsningarna i journalisternas frihet orsakas av inställningen hos
tidningsutgivare och läsekrets, de institutioner under vilka de arbetar och
som ju står under inflytande av tidsandan. Under det kalla krigets tryck har