Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

SOCIAL TEORI OCH SOCIALPOLITIK. III 217
byråkratins normala tradition att skydda så många av sina hjärnprodukter
som möjligt från offentlig kritik genom att stämpla dem som »konfidentiella»
måste arbeta i denna riktning.
Av det lilla en utomstående får veta om denna mångfald av statliga projekt
inom samhällsvetenskaperna, möjliggjorda av de rikliga statsmedel
som nu likt ett Jupiters guldregn faller ner över universiteten, har man ett
intryck att en allmän insyn i många av dessa »projekt» och i det förhållandet
att de är hemligstämplade skulle framkalla allmän munterhet. Men
ur vetenskaplig synpunkt är denna fråga verkligen inte alls munter. Om
denna praxis fortsätter, om de akademiska institutionerna får ett ekonomiskt
intresse av att den fortsätter, om ett växande antal unga samhällsvetare
blir beroende av denna praxis för sin utkomst och sin karriär, skulle en
av de viktigaste traditionerna i vårt gamla yrke lätt kunna brytas, nämligen
den att vi arbetar för publicering och för offentlig debatt.
Den samlade effekten av dessa tendenser blir att samhällsvetare mer och
mer avstår från att fortsätta den allmänna akademiska debatten om de
stora politiska frågorna. Samhällsvetarna är antingen engagerade av staten
i sådana befattningar att de varken har rätt eller tid och intresse för denna
diskussion, eller också vill de inte skada sina möjligheter att utnyttjas för
sådana uppdrag i framtiden. De som arbetar inom affärslivet och för intresseorganisationerna
i de kommersialiserade grenarna av de tillämpade samhällsvetenskaperna
kommer även de ofta att anse det fördelaktigast att inte
ge sig ut på alltför djupt vatten. De specialintressen, som engagerar och betalar
dem, kommer vanligen att önska publicering av resultat som är fördelaktiga
för dem, men bortsett från det ser de helst att deras vetenskapsmän
såvitt möjligt är obundna och okomprometterade.
Och för de samhällsvetare, som fortsätter med oberoende arbete vid universiteten,
finns det obegränsade möjligheter att ge aktningsvärda bidrag
till vetenskapen utan att komma in på mera allmänna problem. Det finns
en tendens, märkbar för varje reflekterande läsare av de lärda tidskrifterna,
att lägga ner alltmera arbete på allt betydelselösare problem. Och jag vill
inte dölja för detta auditorium att detta förhållande är särskilt uppenbart i
sociologiska tidskrifter. Detta är inte helt enkelt ett resultat av att den totala
arbetskraften har ökats inom samhällsvetenskaperna. Faktum är att
allt mindre arbete läggs ner på de större problemen. Vissa kritiska problem
förbigås helt och hållet därför att det är »explosiv last» i den nuvarande
politiska situationen.
Om jag har rätt i att det är ett livsintresse för vår demokrati att en rik,
mångsidig och fri akademisk diskussion om allmänna politiska frågor fortsätter,
följer därav oundvikligen att den nuvarande tendensen att använda
samhällsvetare i politiska uppgifter är ett allvarligt problem och innebär en
allvarlig fara på grund av de verkningar jag nyss har antytt. Lösningen på
detta problem måste sökas i skapandet av incitament för ett avsevärt antal
samhällsvetare att hålla sig borta från lösandet av rent praktiska arbetsuppgifter
under hela sitt liv eller under större delen av det. Det kräver ett för-