Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

236 SOCIALA MEDDELANDEN 1954, NR 4
sättning. Behovsprövning skulle sålunda i allmänhet ej förekomma. Riksdagen
förutsatte vidare, att Kungl. Maj:t liksom tidigare i varje särskilt fall
skulle överväga, i vad mån ersättning borde utgå från anslag till extra utgifter
för skador, som vållats av försöksutskrivna.
I kungl. brev den 11 juni 1948 (SFS: 567) föreskrevs, att ansökan om ersättning
enligt den provisoriska regleringen skulle ställas till Konungen. Då
det gällde skada vållad av rymling från ungdomsvårdsskola eller alkoholistanstalt
skulle ansökningen inges till socialstyrelsen, som skulle svara för
erforderlig utredning och med eget utlåtande insända handlingarna till
Kungl. Maj :t.
Förslag till utvidgning av ersättningsmöjligheterna enligt den provisoriska
regleringen framlades den 30 september 1951 av ungdomsvårdsskoleutredningen.
Man föreslog, att regleringen skulle utvidgas till att omfatta skador av
permittenter och av personer, som utackorderats genom anstalternas försorg
utan att utskrivning ägt rum.
Vidare framhölls, att i stort sett samma skäl, som åberopats för att lämna
ersättning av statsmedel för skador vållade av rymlingar, kunde åberopas
för att lämna ersättning för skador vållade av permittenter. Liksom den
mindre stränga bevakningen på anstalterna medförde en viss risk för skador
av rymlingar, skapade tillämpningen av gällande regler om permission en
viss risk för skador av permittenter. Att man ansett sig böra ta dessa risker,
som helt naturligt var störst i anstalternas grannskap, berodde givetvis i
det ena lika väl som i det andra fallet på att skadorna ansetts ringa i förhållande
till de fördelar, som kunde vinnas genom de mera fria behandlingsmetoderna.
I båda fallen kunde man alltså säga, att skadorna utgjorde det
pris, som måste betalas för att de åsyftade fördelarna skulle uppnås.
Däremot ansåg man sig icke kunna föreslå att ersättningsmöjligheterna
utsträcktes till skador vållade av försöksutskrivna personer. Utredningen
framhöll, att dessa icke längre hade någon direkt anknytning till anstalterna;
de spreds ut över landet i dess helhet och sammansmälte med befolkningen
på ett helt annat sätt än t. ex. permittenterna. De utgjorde dessutom
en synnerligen heterogen samling människor, som endast hade det gemensamt,
att de nyligen varit intagna på anstalt och riskerade att återföras dit.
Allt detta gjorde, att det var synnerligen vanskligt att dra en gräns för ersättningsmöjligheterna.
Om möjligheter öppnades att erhålla ersättning för
skador vållade av dessa personer, kunde man fråga sig varför icke detsamma
borde gälla även i de fall, då t. ex. skador vållats av villkorligt dömda,
av notoriska återfallsförbrytare, som råkat vara slutligt frigivna från föregående
straff, eller av sinnessjuka, som vistades i frihet, därför att plats
icke kunnat beredas dem på sinnessjukhus. Man fördes alltså in på det
större problemet, om samhället i princip borde ersätta all skada, som vållats
av att dess skyddsåtgärder mot kriminella och otillräkneliga med nödvändighet
måste bli otillräckliga. Utredningen förutsatte dock, att ersättning
för skador, som åstadkommits av försöksutskrivna och därmed jämställda,
också framdeles skulle kunna beviljas av Kungl. Maj:t från anslag