Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

Itt». Det är för närvarande, beroende på
platsbrist, för stor klientelblandning på
anstalterna. Den nya centralanstalten borde
självfallet förläggas till Venngarn, som
främst genom sin nya sjukvårdsavdelning
liar de största resurserna därtill.
För de mest svårbehandlade fallen sätts
hoppet till det av psykopatvårdsutredningen
föreslagna psykopatsjukhuset, till vilket
många patienter finns att överflytta,
som nu vistas på våra alkoholistanstalter.
Många av dessa borde helt avföras från alkoholistvården.
Slutligen tar Sandblad upp frågan om den
minst lika viktiga eftervården. De kommunala
inackorderingshemmen, länkrörelsen,
övriga åtgärder, som t. ex. anskaffande av
lämplig bostad är medel som diskuteras.
Särskilt den permanenta bostadsbristen spelar
en förödande roll för alkoholistvården.
Provisoriska ungkarlshärbärgen och arbetarbaracker
är en mycket farlig miljö.
RECENSIONER 51
T. G.
Jonson, Erik: Vad är rätt och orätt? Stockholm,
KF:s bokförlag/Tidningen Vi,
1953. 128 sid. Kr 9,50.
Den originelle och skarpsinnige filosofen
docenten Erik Jonson är, som man vet, tilllika
en fängslande författare. I ett nyligen
utgivet arbete ger han en färgrik exposé
av primitiva kulturskeden och berör i samband
härmed frågan om sedelagarnas uppkomst.
För primitiva uppfattningssätt finns det,
får vi lära oss, i vår tillvaro en väldig naturkraft,
som i boken benämns »livskraften».
Allt levande åtrår att efter förmåga
och lägenhet öka sin tillgång på denna mäktiga
livsuppehållande kraft. För människans
del innebär detta ett förvärv av hälsa, ära,
framgång osv. Men det fordras särskilda
kunskaper och insikter för att bli lyckosam.
Den underbara och hemlighetsfulla »livskraften»
är icke att leka med 1 I sina bemödanden
att vinna den måste man visa
klokhet och takt. Den primitiva människans
världsbild har uppburits av ett andäktigt
allvar och en ärlig ambition att bete sig
riktigt i olika skiften.
En sådan studie hjälper oss i sin mån
att också förstå något av vissa nutida folk­
slags egenart. Boken ger oss såtillvida en
särdeles nyttig och behövlig tankeställare
i fråga om en del aktuella företeelser.
Med all vår egen förmodade förträfflighet
har vi västerlänningar troligen ej sällan
kommit att lättsinnigt och tanklöst kränka
»vilda» folks begrepp. Det är tacknämligt, att
man genom en undersökning som denna tycker
sig ana något om t. ex. den skräckinjagande
mau-mau-rörelsens sannolika ursprung
i en gammal negerkulturs djupt rotade,
sällsamma föreställningssätt, som aldrig
saklöst kan få trädas för nära.
Med en i hög grad suggestiv inlevelse fördjupar
sig den fantasirike filosofen i en
huvudjägares arbetsamma tillvaro: Denne
måste ständigt släpa blodiga människohuvuden
till sitt hem. Ty endast genom att
ta andras liv kan han uppehålla sitt och
de sinas liv. Skallarna, som han fäster på
hyddans ytterväggar, representerar den
styrkereserv han oundgängligen behöver för
att hålla undergångens makter borta från
sin hotade tillvaro i urskogen. De grinande
ansiktena utstrålar livets egen kraft ! Men
huvudjägaren är inte blodtörstig. Ingen
ondska bor i hans själ. Han dödar inte med
sadistisk vällust. Minst av allt är han en
barbar ! Godhet och saktmod präglar hans
väsen. Och han är en exemplarisk familjefader.
Det märks granneligen, att forskarens allvar
inte behöver utesluta vare sig humor
eller lust för en paradoxal tillspetsning av
en tankegång.
Men någon betänksamhet anmäler sig hos
läsaren inför den dristiga teckningen av
moralbegreppens öde genom tiderna.
Tron på den mäktiga s. k. »livskraften»
har i enlighet härmed från begynnelsen varit
den yttersta princip, på grundval av vilken
regler för mänskligt beteende efter
hand har utbildat sig. Men i den mån den
ursprungliga, primitiva uppfattningen har
dött bort och efterträtts av en mera vetenskaplig
syn och man icke längre tror på
någon sådan yttersta princip, har sedelagarna
i själva verket också mistat varje mening
och motivering. Hela vårt system av
moraliska föreställningar hänger i luften.
Vissa nedärvda handlingsnormer har fortlevat
men endast som traditioner, de där
icke längre har något levande innehåll.
Sådan är tesen, om den här har uppfattats