Sociala meddelanden. 1954: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

348 SOCIALA MEDDELANDEN 1954, NR 6
både arbetsgivare och anställda att anse, att man bör avgå vid uppnående
av minimiåldern för pensionering genom socialförsäkringen (65 år för
män och 60 år för kvinnor) eller genom ett privat pensioneringssystem
(vanligtvis samma åldersstreck), eller att denna ålder åtminstone är att betrakta
som den normala avgångsåldern.
Vi kan inte här redogöra för alla de slutsatser och rekommendationer,
som kommittén kommit fram till. De berör inånga olika sociala, ekonomiska
och medicinska spörsmål. Ändamålet med kommitténs första betänkande
är främst att skapa en bättre förståelse för de grundläggande frågeställningarna
i sammanhanget, att få i gång en diskussion om dessa frågor bland
arbetsgivare, arbetstagare och allmänheten över huvud. I betänkandet framhålls
särskilt, att duglighet och inte ålder bör vara arbetsgivarens kriterium
vid anställning av ny personal eller avskedande av äldre personal.
Privata pensioneringssystem behandlas ingående i betänkandet, eftersom
man anser, att de kan utgöra ett hinder för en smidigare pensioneringspolitik.
Dessutom tyder vissa erfarenheter på att deras förekomst kan vara ett
handicap för arbetssökande i 40- och 50-årsåldern. Härigenom uppkommer
viktiga problem beträffande arbetskraftens rörlighet både när det gäller
inträde i och avgång från anställningar inom industri och handel, för vilka
sådan pensionering införts. Detta avsnitt av kommittébetänkandet måste
beröras här, eftersom pensionering av personer i privat eller allmän tjänst
inte kan förbigås i en redogörelse för åldringarnas sociala trygghetsproblem.
Det blir ännu viktigare om man har klart för sig, att skattebetalarna
får stå för upp till 70 % av kostnaderna genom avdrag och eftergifter vid
inkomstbeskattningen med hänsyn till avgifter och förmåner vid privata
pensioneringssystem.
Pensionering och socialpolitik. Den påfallande ökningen av antalet på privat
initiativ tillkomna pensioneringssystem under de senaste tio åren har
jämte utvidgningarna i ålderspensioneringen för tjänstemän inom civilförvaltningen,
kommunaltjänstemän, lärare, läkare, sjuksköterskor och andra
anställda inom den allmänna sjukvården, anställda inom statsägda industrier
och andra yrkesgrupper varit en källa till oro för statsmakterna. En
förberedande officiell översikt av utvecklingen på detta område föranledde
regeringen att företa en särskild utredning. Denna är den tredje i raden
av utredningar om olika aspekter på befolkningens ålderssammansättning,
som på senaste tiden igångsatts i England. I oktober 1953 tillkännagav finansministern
tillsättandet av en kommitté under ordförandeskap av Sir
Thomas Phillips, som i några år varit ständig sekreterare i socialförsäkringsministeriet.
Kommittén skulle överväga om något skulle kunna göras
för att lätta den börda, som kostnaderna för pensioner innebär för landets
ekonomi. I kommitténs direktiv heter det, att den skall »undersöka de ekonomiska
och finansiella problem, som sammanhänger med åldringarnas
försörjning med hänsyn till den förväntade ökningen av antalet åldringar
samt framlägga förslag».