här - Government Offices of Sweden

Den belägrade Andra och undantagstillståndets förtryck – erfarenheter… SOU 2006:37
Sara berättar att hon under 10 år blev misshandlad av sin man.
Hon har nu lämnat honom. Men hans hot förföljer henne varje dag.
Hennes erfarenheter av att vara utsatt mellan mannen och myndigheterna
visar hopplöshetens och misstroendets följder. Begreppet
belägrad innefattar nu två maktordningar som hon är tvungen att
förhålla sig till. Den ena ordningen består av mannens förtryck och
den andra ordningen av myndigheternas, polisens rasifierade ordning.
Hon säger: En vacker dag kommer de [polisen] att vakna till,
då det har hänt mig något. (Intervju med Sara 2005-09-21) Hon
hoppas, ibland, att något ska hända. Att hennes före detta man ska
försöka förverkliga sina mordhot, bara för att hon ska bli trodd av
polis och åklagare. För Sara har både familjen och samhällets
myndigheter, däribland polisen, på olika sätt varit källor till hopp
och hopplöshet under den här tiden. Att bilda familj var en hoppfull
handling. Tillsammans med mannen och barnen kunde hoppet
först formuleras gemensamt men när han börjar slå henne och
barnen kom behovet av att kunna lita på myndigheterna. Vid två
tillfällen återvänder hon till mannen i hopp om att han skulle ha
ändrat sig. Mannen sviker en tredje gång löftet om att sluta hota,
slå och bevaka henne. Hoppet stod nu till och riktades mot
samhället och mer specifikt till polisen att skydda henne. Första
gången hon lämnade honom upplevde hon att hon fick hjälp men
nu är det som om hon har förverkat förtroendet hos polisen och de
sociala myndigheterna. De anser att Sara kommer gå tillbaka till
honom en tredje gång eller påtalar möjligheten för henne att flytta
”tillbaka hem, där hon har sin släkt”. Med tanke på hennes uppväxt
är hem inget entydigt begrepp för henne och åtminstone tidigare
tänkte hon sig att hennes barns hem är Sverige. Men med uttalandet
visar myndigheterna att Sverige inte är hennes riktiga hem
vilket bidrar till känslan av otrygghet.
Samhället och mannen samverkar nu i det undantagstillstånd
som hon och barnen befinner sig i. Det är två maktordningar som
ligger utanför hennes kontroll. Polisen säger att de inte kan göra
något, hjälpa henne, så länge mannen inte gjort något. Dödshoten
och den tidigare misshandeln räknas inte och hon upplever att polisen
tror att de är inbillade.
Sara försöker i möjligaste mån undanhålla barnen de hot som de
lever under. Hon följer dem till dagis och skolan. Innan hon själv
går till arbetet, men det finns inget hopp. Bara en skör ork att upprätthålla
ett nu. Hon vet inte längre hur hon ska prata med polisen.
När hon är upprörd, skriker och gråter, tolkar polisen det som om
276