här - Government Offices of Sweden

SOU 2006:37 Svenska välfärdssvar på etnicitet: intersektionella perspektiv på barn…
tror att de kan ta dem ”hårt i nacken” och ta dem i örat och det är hårdare,
den sortens fostran, än den vi har och det är en stor skillnad.
Jag kommer att diskutera frågan om våld mot barn mer utförligt
senare i kapitlet. Här vill jag endast poängtera, att i ett antal av
intervjuerna med vård- och omsorgsarbetare, och med chefer inom
samma sektor, frågade jag respondenterna huruvida de ”invandrarfamiljer”
som uppvisade ett våldsamt beteende mot sina barn
någonsin var av engelskt ursprung. Det bör påpekas att det är allmänt
känt att ett visst mått av kroppslig bestraffning accepteras av
en stor majoritet av den engelska befolkningen som ett acceptabelt
sätt att kontrollera sina barn – en inställning som dels rättfärdigades
av tidigare lagstiftning men som också, alldeles nyligen, förespråkades
av den nuvarande regeringen i England.
Ett antal av mina respondenter blev förvånade över frågan. Det
kan naturligtvis ha funnits olika skäl för detta. Ett kan vara de gränser
som just dessa respondenter avser med begreppet ”invandrare” i
denna kontext.
Som exempel följer ett utdrag från samma respondent. Hon har
just pratat om våldet mot barn i arabiska familjer:
KP: […] … för mig är det mycket intressant, för jag kommer från ett
land, Storbritannien, där man [brittiska människor] också behandlar
barn precis så – vi har ingen lag som förbjuder kroppslig bestraffning
och tvärtom så tycker många människor att barn behöver lite smisk för
att de ska få en bra fostran … […] … om du hade jobbat med en engelsk
familj hade du kanske haft exakt samma problem.
RESPONDENT: Jag har varit i England flera gånger och jag tycker att
ni är mer som vi är här i Sverige än som de är i de arabiska länderna.
Deras röster till exempel, de skriker mer åt varandra och det verkar
som om de är argare, eller också uttrycker de sig mer ilsket än vi gör.
Jag tror nog att svenskar kan skrika åt varandra också, men det verkar
som om de är argare än vad vi är. De uttrycker sig så.
Då frågade jag henne om det inte kunde handla om att människor
från en annan kultur helt enkelt uttryckte sig så, snarare än att det
handlade om ilska. Och hon svarade:
Det vet vi ju inte för jag förstår inte vad de säger … […] … jag tänker
att de här invandrarna, mer tror jag [de] från arabiska länder – jag
tycker det är en stor skillnad.
Och här ett annat perspektiv från en annan respondent, men i
samma ämne. Hon är en utbildad psykolog som arbetar som rådgi-
225