här - Government Offices of Sweden

SOU 2006:37 Svenska välfärdssvar på etnicitet: intersektionella perspektiv på barn…
mellan åldersdiskriminering och rasism. För det verkar som om det
är mycket svårare för vissa av respondenterna att erkänna de risker
som barn i ”vanliga svenska familjer” löper att utsättas för våld,
jämfört med motsvarande situation för barn från etniska minoritetsgrupper.
Frågan om könsrelationer framstår också som viktig. Många av
de professionella respondenterna inom policy och forskning
anspelade och tryckte på våldsamma, patriarkala förhållanden, den
situation som kvinnor och barn i etniska minoritetsgrupper antogs
leva i – också här gällde det framför allt muslimska familjer. I skarp
kontrast till detta uppmärksammades endast undantagsvis förtryckande,
patriarkala förhållanden inom den svenska, etniska
majoritetsgruppen.
Som Maria Eriksson har visat (Eriksson, 2003) kan man hitta
samma mönster i nyare officiella dokument om barnomsorg, så
som utskottsrapporter från riksdagen. Denna fokus på familjer i
etniska minoritetsgrupper, tillsammans med en tydlig avsaknad av
fokus på förtryckande strukturer i familjer som tillhör den ”vita”,
etniska majoritetsgruppen, drar uppmärksamheten bort från ”vita”,
svenska män. Situationen speglas av rådande massmediediskurser i
svensk press och television. Här läggs tyngdpunkten ofta på det
påstådda förtryckande, patriarkala beteende som män i familjer från
etniska minoritetsgrupper står för, och män i ”vita”, svenska familjer
antas allmänt uppvisa ett välvilligt beteende.
Jag vill här infoga två förtydliganden vad gäller just sådana uttalade
offentliga diskurser – och även mer outtalade – i vissa av mina
intervjuer och i den officiella dokumentationen. Även om vissa
kulturella beteenden och tankegångar kan vara relevanta när det
gäller våldshandlingar, får vi inte ta för givet att de är åtskiljda från
de kulturella mönster som det dominerande ‘värdsamhället’ ger
uttryck för. I de fall där specifika kulturella komplex (ex. en specifik
uppsättning av idéer och beteenden) kan ses som relevanta för
att spåra våldets ursprung, måste vi alltid överväga möjligheten att
de är det komplexa resultatet av ett samspel mellan en ‘anländande’
kultur och ‘värdsamhällets’ kulturella tankemönster och beteenden.
Vi måste dessutom lära oss att se att patriarkala maktrelationer är
klart och tydligt förekommande i både den svenska majoritetsgruppen
och i de etniska minoritetskulturerna – även om de ser
något olika ut. Låt oss till exempel se på den tillgängliga statistiken
om dödligt våld mot kvinnor i Sverige, i de fall där gärningsmannen
är en man som har ett förhållande med kvinnan (BRÅ, 2001).
235