här - Government Offices of Sweden

SOU 2006:37 Trösklar och gränshinder på bostadsmarknaden
att till sist få ett eget förstahandskontrakt (se Sahlin, 2000;
Löfstrand, 2003). Personer som söker stöd för sitt boende hos
socialtjänsten och som inordnas i andra kategoriseringar – såsom
t.ex. ”familj” – är hänvisade till denna modell men passar inte in i
de befintliga lösningarna. Catharina Thörn (2005:31) beskriver
denna ”mismatch” inom det kommunala boendet Altbo i Göteborg.
Målgruppen för Altbo är framförallt individer med missbruksproblem
och därför finns få platser för individer som inte har
missbruksproblem och för familjer. Thörn (ibid.) tar även upp
exempel på att boende med stöd och/eller tillsyn påtvingats individer/familjer
som inte har behov av detta, men p.g.a. att det är ett
system som ingår i kommunens boendetrappa. Ett dilemma som
uppstår när individer/familjer av strukturella skäl är utestängda från
den ordinarie bostadsmarknaden och söker stöd för sitt boende hos
socialtjästen, är gränsdragningen mellan socialtjänstens ansvar och
den enskilde individens ansvar (jfr Thörn 2005:59; Sahlin,
1998:228).
Från strukturella till individuella problem
Genom att förvalta den sekundära bostadsmarknaden får socialtjänsten
en dubbel roll som både hjälpare och kontrollant. Socialförvaltningarna
har ingen möjlighet att angripa bostadslöshetens
strukturella orsakssamband utan inriktar sitt stöd på den individuella
problematiken. För en organisation utgör de sk standardberättelserna
om hemlösa individer en sorts organisatorisk repertoar
som motsvaras av ett byråkratiskt program. Det är ett sätt för
organisationen eller rättare sagt beslutsfattare att underlätta i sitt
beslutsfattande och reducera antalet hjälpprogram som organisationen
har till sitt förfogade. Det innebär att klienten/patienten
eller medborgaren måste uttrycka sig på ett adekvat sätt för att
kunna komma i åtnjutande av organisationens program. Detta
betyder att det kan uppstå problem i bl.a. socialtjänstens utbud av
program när det gäller skillnad mellan bostadslöshet och hemlöshet.
Löfstrand (2005) menar att ”/…/ bostadslösheten som problem
är ägarlöst, medan socialtjänsten tagit på sig ansvaret för
hemlösheten.” (ibid. s. 311). Därtill följer också att även inom
området hemlöshet måste medborgaren uttrycka sin situation så att
den uppfyller de kriterier som socialtjänsten har för sina byråkratiska
program. Socialtjänsten kan mer eller mindre tvingas att göra
165