här - Government Offices of Sweden

SOU 2006:37 Svenska välfärdssvar på etnicitet: intersektionella perspektiv på barn…
RESPONDENT (kvinna): Ja.
KP: Så hon kan tala båda språken?
RESPONDENT (man): Hennes svenska är såklart mycket bättre än
hennes serbiska, men hon försöker. Det finns ganska många barn som
inte vill lära sig nåt annat språk än svenska … de märkte inga sådana
tankar hos henne.
KP: Sånt händer förstås. Jag har stött på barn som inte vill tala sitt eget
… sina föräldrars språk.
RESPONDENT (man): Jo, det händer säkert ganska ofta skulle jag
tro. Jag vet inte, kanske är barnen generade för att de är annorlunda
jämfört med sina kompisar. Även om det är nåt som de inte vet och
som deras kompisar inte vet så gör det dem fortfarande annorlunda.
RESPONDENT (kvinna): Hon känner sig som en svensk.
RESPONDENT (man): Hon frågade oss en gång, ”Mamma och
pappa, har ni berättat för alla era kompisar att ni är jugoslaver och att
ni kommer från Jugoslavien?”. ”Det är klart att vi har …”. ”Bra”, svarade
hon, ”… jag berättade för två av mina kompisar också att jag är
svensk och att jag kommer från Sverige”. Så hon är inte alls jugoslav.
Men hon har inga problem med att tala sitt första språk och hon har
varit där några gånger, så jag antar att … jag hoppas att det inte ska bli
några problem med hennes ursprung för hon är svensk …
KP: Jag förstår det.
RESPONDENT (man): Det är ingenting som vi … vi trycker inte så
hårt på det […] I vissa situationer finns det föräldrar som insisterar på
att vi inte ska tala vårt eget språk, vi ska bara prata svenska. Jag tycker
att det är fel. Som vi pratade om förut så ändrade jag mig. Och det är
inget jag är stolt över. Och det är inget som jag skäms över heller. Det
är bara så det blev … jugoslav … det är mitt ursprung. Det är något
som jag tycker är väldigt bra med mig. Men det finns föräldrar som
liksom vill tappa sitt ursprung. De vill passa in så mycket att de är
beredda att förlora sitt ursprung …
Frågan som uppstår är om ”integration”, så som den definieras och
genomförs av välfärdsinstitutionerna i den svenska staten, i själva
verket uttrycker en ”assimileringsideologi”. Det är samtidigt tveksamt
om assimilering är ett reellt alternativ med tanke på hur etnicitet
används som grund för att utestänga andra – personligen
och/eller institutionellt och/eller strukturellt – enbart baserat på
”synligheten” hos den som anses tillhöra en etnisk minoritetsgrupp.
En sådan ”synlighet”, tydliggjord av välfärdsinrättningarna
och av dem som arbetar där, kan baseras på saker som namn, religion,
hudfärg eller hårfärg.
231