här - Government Offices of Sweden

SOU 2006:37 Svenska välfärdssvar på etnicitet: intersektionella perspektiv på barn…
En ledande forskare som arbetar med att utvärdera den svenska
barnomsorgen gjorde också följande observationer:
RESPONDENT: … efterkrigsboomen och framväxten av välfärdsstaten
i det här landet verkar lite grann i förbigående ha fött en rätt
intressant omvärldsbild och allting … De säger om amerikaner att de
aldrig känner sig underlägsna i ett annat land. Vi svenskar … jag säger
ibland – i mer skämtsamma diskussioner – att vi svenskar som tillhörde
den där generationen, och jag är en av dem, har alltid innerst
inne tyckt synd om utlänningar för att de inte är svenskar … Allt var
så bra och vi byggde ju en stark välfärdsstat med en del sociala system
som låg före de flesta andra länder. Nu för tiden gör vi det inte, men vi
brukade ligga före. Detta är också varför vi har blivit en ”moralisk
supermakt” … […] … Jag tror att det är det som vi försöker att vara.
Och nu alla de här invandrarna, de kommer hit. De förstår inte det här
vet du … De borde förstå att vi inte är rasister, vi vill hjälpa dem, vi vill
ha det bästa, vet du, och de vill inte anpassa sig. Du vet, vi älskar att
säga att vi borde vara ett mångkulturellt land, men om du nånsin
berättar för folk vad ett mångkulturellt land innebär så skulle jag säga
att de flesta människorna i Sverige (inklusive socialarbetare och alla
andra) bara skulle bli skräckslagna. För det skulle innebära att vi skulle
ha olika mått på vad som är bra och dåligt.
KP: Inte längre svenska mått?
RESPONDENT: Nej, precis.
Välfärd och kroppslig integritet – om att vända upp och ner
på Esping-Andersen?
Den metod som jag har använt för att tolka de mönster som jag har
sett när det handlar om rasism och social välfärd i Sverige, går ut på
att se dem i en kontext av samhälleliga maktrelationer. Å ena sidan
visar mina föräldrarespondenters berättelser (respondenter som
kommer från olika etniska minoritetsgrupper) hur praxis inom
välfärdssystemet, och i samhället som helhet, ofta kan betraktas
som rasistisk – individuellt och/eller institutionellt och/eller
strukturellt. Dessa beteendemönster tycks förenade på många olika
sätt med andra ojämlikhetsaspekter, såsom ålder, kön och klasstillhörighet.
Å andra sidan tycks respondenter som var yrkesverksamma
inom policy eller forskning ha undvikit att överväga diskurser
kring etnicitet som kunde utmana grundläggande föreställningar
om den svenska staten och dess välfärdssystem. Ett exempel
på detta är föreställningar som patologiserar etniska minoriteter
och drar uppmärksamheten bort från problemen med den ”vita”,
239