här - Government Offices of Sweden

Svenska välfärdssvar på etnicitet: intersektionella perspektiv på barn… SOU 2006:37
handlar om välfärdsforskning, politik och praktik, något man också
kan läsa sig till i ledande brittiska, akademiska böcker om socialt
arbete (jfr t. ex. Dominelli, 2002). Kort sagt skulle en diskurs kring
personer med invandrarbakgrund, så som den existerar på ett vardagligt
plan i Sverige, betraktas som utestängande på gränsen till
uttalat rasistisk i brittiskt välfärdsarbete, och också i stor utsträckning
i det brittiska samhället som helhet.
Frågan om ”vem” som inkluderas i kategorin ”invandrare” – och
det sätt på vilket de inkluderas – väcker också viktiga frågor. Jag
fick till exempel höra av ett flertal av respondenterna med yrkesbakgrund
inom välfärdssektorn att det i dagsläget finns en miljon
personer med invandrarbakgrund bland Sveriges nio miljoner invånare.
Det är uppenbart att denna siffra inkluderar många olika
nationaliteter och ”kulturella” grupper, bland annat människor från
de nordiska länderna och från andra europeiska länder (Kamali,
1997: 74–75). I själva verket utgör fortfarande just européer och
nordbor majoriteten av människorna i Sverige med invandrarbakgrund,
även om deras andel har minskat under de senaste decennierna.
2001 utgjorde utomeuropéer fortfarande mindre än en tredjedel
av alla de som har invandrarbakgrund i Sverige.
Å andra sidan, när vissa av respondenterna med en yrkesmässig
bakgrund inom välfärdsarbete, policyskapande och politik diskuterade
”invandrare” som ett ”problemområde” i det svenska samhället
var det ofta tydligt genom sammanhanget att de endast avsåg
vissa grupper av ”invandrare”. Framför allt var det uppenbart att de
ofta menade människor som bekänner sig till islamsk tro. Ett ofta
förekommande exempel på detta i intervjuerna handlar om
”kroppslig bestraffning” och uppfattningen att ”invandrare” inte
alltid följer den gängse svenska inställningen, d.v.s. att ”kroppslig
bestraffning” inte ska användas, och att kroppslig bestraffning är
lika med fysisk misshandel. Här talar till exempel en sköterska i en
mellansvensk stad, vars arbetsuppgifter går ut på att övervaka hälsoutvecklingen
för barn från födseln till sju års ålder. Hon berättar
om de kulturella skillnaderna mellan människor från arabländerna
och människor från Sverige när det handlar om vuxenrelationer.
När jag frågar henne om hon tror att det finns några andra kulturella
skillnader svarar hon:
224
RESPONDENT: Hur de beter sig mot sina barn – för här i Sverige
kan du liksom inte ta så här eller ta i örat eller nåt – du kan inte göra
det i Sverige … […] … hur de uppfostrar sina barn, de gör det på ett
annat sätt än vi gör. För här pratar du med dina barn mer än de gör. Jag