här - Government Offices of Sweden

Den belägrade Andra och undantagstillståndets förtryck – erfarenheter… SOU 2006:37
• Våld som syftar till att visa den utsatte sin betydelselöshet,
upplevelsen av att inte behandlas som en människa.
• Övervakning
– av platser: Olika hård bevakning beroende av föreställningar
om var brott äger rum, effekten blir en rasifiering av
rummet. Vissa platser undviks för att individen vet att hon
riskerar att uppmärksammas av polisen.
– av kroppen: i form av visitationer som grundar sig på den
invandrargjorda som avvikande.
• Uppmaningar till tystnad. Polisen tillåter inte ett tal (ingen
tolk, felaktig anmälan, ifrågasättande tillåts inte) Subjektet
befinner sig i ett undantagstillstånd.
• Misstänkliggöranden genom upprepade kontroller av individen,
där polisen förväntar ett underordnande. Gäller både brottsoffer
och brottsmisstänkt.
• Undantagandet av hopp som en följd av återkommande diskrimineringar.
• Stereotypa kulturaliseringar som drabbar både brottsoffer och
brottsmisstänkt.
• Misstroenden mot språket och den brytning som signalerar
Icke-svensk.
• Hot om arrestering, utvisning.
Sammantaget visar sammanställningen att belägringen blir ett sätt
att hålla det ständiga undantaget närvarande och därmed normaliseras
undantagstillståndet. För individen överlappar erfarenheten den
indelning jag sammanställt ovan. I olika grad hör det ihop med
icke-erkännandet. Det är först när framställningen av sig själv sker
genom underordning (belägrad) som polisen erkänner individen
(men som underordnad har hon inte subjektstatus). Då bjuds hon
in i lagens domän.
Under intervjun talade Diana i termer av att inte ha någonting,
om att acceptera: Om du begär dina rättigheter…, det finns ingenting,
de bara kör på, bryr sig inte om du har rätt eller inte. Uppgivenhet,
frustration och ilska blandas om vartannat och lämnar henne i
ett vakuum. Att inte vara erkänd som medborgare uttrycks genom
ovanstående praktiker och hon är belägrad i den bemärkelsen att
hon inte tillåts agera men att polisen kan agera mot och på henne
(Bauman 2003:129). När inte ens den egna erfarenheten och
berättelsen om det inträffade erkänns blir det som att inte finnas,
att stå utan hopp.
278