Vägar till en öppnare arbetsmarknad - Fas

än de man väntat sig. Abrahamsson (2000) har i sinforskning myntat begreppet återställare. Hon menaratt det brukar finnas en könsordning i en organisation,det vill säga en existerande könssegregeringoch könsmärkning, som gör att ordningen återställsefter att organisationen förändrats. Organisationenser kanske inte exakt likadan ut efter en förändring,men könsordningen återställs.Det sker hela tiden en utveckling och förändringav könsfördelningen av arbeten, och arbetsuppgifterförändras hela tiden. I SOU 2004:43 konstaterar utredningensförfattare att könssegregeringen minskatoch att det främst beror på en ökad kvinnoandelinom många mansdominerade yrken som kräverhögre utbildning. Inom mansyrken som kräver kortareutbildningar är könsmönstret däremot i stortsett oförändrat. Detta gäller också kvinnoyrken, mentill skillnad från kvinnorna är pojkarna och männenointresserade av alla typer av kvinnoyrken, oavsettutbildningsnivå. Utredningen påpekade också enobalans – yrkesindelningen av vanliga mansyrken ärofta mycket mer finfördelade än yrkesindelningenav kvinnoyrken (SOU 2004:43, Tyrkkö &Westberg2001).Könsfördelningen inom olika sektoreroch näringsgrenarSamtidigt ger arbetskraftsdeltagandet en begränsadbild av kvinnors och mäns faktiska villkor på arbetsmarknaden.Arbets- och anställningsvillkor, löner, arbetstidsmönsteroch inplaceringen på arbetsmarknadenär faktorer som måste tas med i en analys över kvinnorsoch mäns villkor på arbetsmarknaden och förutsättningaratt försörja sig (JämställdhetsutredningenSOU 2005:66).Kvinnor arbetar nästan lika mycket som män, menkvinnor och män är ojämnt fördelade i de privataoch offentliga sektorerna. Drygt fyra av fem mänjobbar i den privata sektorn, medan nästan lika storandel kvinnorna arbetar i den offentliga. För attbättre kunna förstå könets stratifierande betydelsemåste vi dock bryta ner statistiken i finare kategorier.Vi kan upptäcka intern könssegregering redanvid en ganska grov uppdelning av näringsgrenarna.Branscher som till synes är mansdominerade kanvisa sig omfatta nischer där kvinnor är i majoriteteller vice versa, och det kan också förhålla sig så attkönsfördelningen är jämn inom en del av ett annarsstarkt könssegregerat yrke.Näringsgrenen handel och kommunikation kantjäna som exempel. Först ser vi på antalet och andelenmän och kvinnor med grov indelning. Sedan görvi en indelning av näringsgrenen på detaljerad nivå.När fördelningen av könen är 40 procent av detena och 60 av det andra är det ett resultat som detsvenska samhället accepterar som en officiell gränsför att jämställdhet ska råda. Näringsgrenen ”handel”är enligt den definitionen helt könsintegrerad– men när detaljeringsnivån ökar blir vissa områdeninom handel mer eller mindre kvinno- eller mansdominerade.Se till exempel på kategorierna handelmed motorfordon och service och varuhus och butikerbrett sortiment. I den förstnämnda kategorin ärdrygt 80 procent män och i den sistnämnda är två avtre kvinnor.Som jag nämnt tidigare kan starkt könsuppdeladearbeten bli ett hinder för att mänskliga resurser skautnyttjas på bästa sätt. Ett hinder för kvinnor attvälja ett jobb som är starkt mansdominerat men somde kanske egentligen skulle trivas med och passa utmärktför, eller tvärtom för män, att välja ett arbetesom är starkt kvinnodominerat, kan vara arbetsplatskulturenoch att det dominerande könet är dåligtpå att ta upp det andra könet i sin krets. Den könsuppdeladearbetsmarknaden sätter alltså gränser förpersonliga val och försvårar möjligheterna till attuppnå jämställdhet.Flera studier visar att icketraditionella val bådeupplevs olika och har olika konsekvenser för kvinnoroch män. Män i kvinnoyrken möts med förväntningarom att de kan tillföra något positivt både yrkesmässigtoch socialt, även om deras val kan skapamisstro och osäkerhet, speciellt i fråga om derassexuella läggning, medan kvinnor i mansyrken oftamåste bevisa sina yrkeskunskaper och sitt personligavärde. Båda könen känner sig mycket synliga närde är i minoritet. Dessutom ställs ofta krav på densom väljer icketraditionellt att kunna förklara sitt val(Nielsen Steen & Rieck Sørensen 2004, Westberg-Wohlgemuth 1996).104