Vägar till en öppnare arbetsmarknad - Fas

Tabell 3.2. Antalet individer med sjukpenning, antal dagar per individ och sjukpenningdagar givet 1996 årsvärde.Antalet individermed sjukpenningAntal dagar perindividAntal dagar givet1996 års värde(dvs 81,8)Givet 1996års värde ochhänsyn tagen tillårsöverskridandenFaktiska antaletdagar1996 627 432 81,8 51 294 000 51 294 000 51 294 0001997 497 118 97,1 40 640 533 40 583 306 48 259 0001998 596 791 97,5 48 789 028 47 881 578 58 182 0001999 700 652 103,0 57 279 902 54 949 962 72 184 0002000 780 670 113,0 63 821 557 59 921 973 88 239 0002001 840 588 121,8 68 719 990 63 169 010 102 350 0002002 862 319 128,4 70 496 549 63 858 264 110 726 0002003 795 543 136,3 65 037 458 58 039 463 108 419 0002004 709 859 134,9 58 032 596 52 857 676 95 763 000satser som kan dras. Det är därför viktigt att försökatränga djupare i analysen.För att få en klarare bild behövs också uppgifterom antalet drabbade personer. Försäkringskassanredovisar normalt inte sådana uppgifter. Vi hardock ändå kunnat få fram dem. 2 De bygger på registeröver antalet personer som fått ersättning underrespektive år (se kolumn 2 i tabell 3.2). Från1996 till 2002 ökade enligt tabellen antalet personermed sjukpenning med 37 procent från 627 432 till862 319, eller 234 887 personer. 3En del av den ökningen är dock en chimär eftersomallt fler personer passerat över gränsen mellantvå år. Fler personer finns med flera år. Det skapar ettfalskt intryck. Av tabell 3.1 framgår att det 1996 fanns44 100 personer som varit sjukskrivna mer än ett år.Drygt 40 000 fanns alltså vid denna tid också med åretefter. Antalet som dyker upp två gånger ökade sedanefterhand och blev 125 300 år 2002. I sifferserien serdet därmed ut som om det kommer in fler nya individerän som faktiskt är fallet. Vi kan uppskatta dennaökning till 81 200 (125 300 minus 44 100 = 81 200).Korrigerar vi för denna får vi en ökning på 153 687(234 887 minus 81 200 = 153 687), det vill säga enökning med 25 procent – inte 37. 4Med dessa uppgifter som grund kan vi nu uppskattahur mycket av sjukfrånvaroökningen som berorpå att antalet individer blivit fler och hur mycket somberor på att sjukskrivningstiderna blivit längre. Vi utgårdå från 1996 års genomsnittliga sjukskrivningstidoch utnyttjar den som bas för hypotetiska beräkningarav de följande årens sjukskrivningar. Vi antaratt sjukskrivningstiden därefter varit densamma som1996. Beräkningarna ger det resultat som är inskriveti den fjärde kolumnen i tabell 3.2. De visar alltså attom sjukskrivningstiden hade varit densamma som denvar 1996 hade sjukskrivningen under de följande årenendast ökat med cirka 19 miljoner dagar, vilket är 32procent av den faktiska ökningen (cirka 59 miljonerdagar). Uppenbarligen visar beräkningen att de ökadesjukfrånvaroutbetalningarna mest har berott på detfaktum att sjukskrivningstiden blivit längre.Då har ändå ingen hänsyn tagits till att antaletpersoner som passerar årsgränserna ökat. Eftersomökningen i antalet som dyker upp två gånger har attgöra med sjukskrivningstidens längd, borde den räknasbort. En sådan frånräkning har vi också gjort genomatt anta att antalet tillkomna individer mellan1996 och 2002 inte varit 234 887 utan 153 687 (kolumn5 i tabell 3.2).Antalet dagar beräknas nu öka med cirka 13miljoner, vilket innebär att endast 21 procent avden totala ökningen i sjukfrånvaron beräknas beropå att antalet individer med sjukskrivning har ökat.Ändå har vi inte tagit hänsyn till att sjukskrivningarpå längre än två år också har ökat. Försöker vi ta36