Vägar till en öppnare arbetsmarknad - Fas

påverkas, vilket har betydelse för korttidsarbetslösheten.Effekterna av koordinering är stora. Utankoordinering är det rimligt att tro att fackföreningarmedför ökad arbetslöshet, eftersom själva poängenmed en fackförening är att vara en starkare part motföretagen, vilket rimligtvis betyder högre löner ochdärmed en högre arbetslöshet. Men de empiriskaresultaten från Nickell och Layard antyder att koordineradeförhandlingar kanske helt kan motverkaden ökning av arbetslösheten som beror på ökad organisationsgrad.Rowthorn har dessutom analyserat effekterna avcentralisering på lönespridning och i sin tur konsekvensernaför sysselsättningen och arbetslösheten.Ökad centralisering leder till mindre lönespridning.Däremot finner han inga effekter av ändrad lönespridningpå sysselsättningen. På arbetslöshetenfinns det däremot vissa effekter. Ökar lönespridningenfrån den minsta empiriskt observerade nivån tillden genomsnittliga så minskar arbetslösheten med1,8 procentenheter.Utvecklingen i Sverige 1970–2005Hur förhåller sig då utvecklingen i Sverige till teoriernaovan? 2 I början av perioden, fram till ungefär1975, var förhandlingarna relativt centraliserade.Den centraliserade förhandlingsmodellen, somfungerat bra under perioden före 1970, börjadeifrågasättas under 1970-talet. De centrala överenskommelsernablev efter hand alltmer detaljerade,vilket lämnade lite utrymme till lokala hänsyn i lönesättningen.Att den långa perioden av hög tillväxtkom till sitt slut i början på 1970-talet kan ha lett tillatt många började ifrågasätta förhandlingsmodellen.Dessutom hade den större andelen tjänstemänminskat SAF:s och LO:s storlek på arbetsmarknaden.Den löneutjämnande politik som bedrivits av LOkan också ha lett till att företagarsidan såg en förändradförhandlingsform som ett sätt att motverkafortsatt utjämning. Under perioden 1960–1975hade löneskillnaderna halverats inom LO–SAF:s avtalsområden.Vissa fackföreningar som förlorat pålöneutjämningen kan inte ha varit odelat positiva tillde centrala avtalen.I början av 1980-talet bröts de centrala förhandlingarnaoch vissa förbund förhandlade på branschnivå.I avtalsrörelsen 1983 bröt sig verkstadsföreningenoch Metall ur de centrala förhandlingarna.Under resten av 1980-talet förekom centraliseradeförhandlingar bara ett fåtal år.Den första delen av 1990-talet kännetecknadesav ekonomisk kris och kraftigt ökad arbetslöshet,vilket medförde mindre löneökningar. Under 1990tillsatte regeringen en förhandlingsgrupp – Stabilitetsaktionen– för att påverka lönerörelsen. Gruppenlade fram förslag om ett tvåårsavtal som sedanlåg till grund för avtalsrörelsen 1991. I ljuset av denbegynnande krisen och den växande arbetslöshetenblev resultatet relativt små löneökningar. Stabilitetsaktionenvar emellertid bara en tillfällig återgång tillstörre centralisering. Förhandlingarna skedde sedanpå förbundsnivå.Oron för att löneökningarna skulle bli stora ledde1997 till det så kallade Industriavtalet, som syftadetill en ökad koordinering av förhandlingarna. Dettainnebar att en kommitté och ett ekonomiskt råd inrättades.Kommitténs uppgift var att följa tillämpningenav avtalet medan rådet skulle förse kommitténmed ekonomiskt underlag och ge rekommendationerinför avtalsrörelser. Ett liknande avtal harsedan slutits även på det offentliga området. År 2002täcktes över 50 procent av arbetskraften av avtal liknandeIndustriavtalet (Holmlund 2003).Det är viktigt att notera att ett centralt avtal inteinnebär att alla löner bestäms centralt. Förhandlingarsker i Sverige på flera olika nivåer. Det kan därförvara missvisande att bara titta på om ett centralt avtalsluts eller inte. Exempelvis var de centrala avtaleni början av perioden betydligt mer detaljerade än desom slöts under 1980 talet och som gav större möjligheterför lokala förhandlingar och löneglidning.Under perioden har dessutom centrala avtal ersattsmed förbundsavtal, samtidigt som förbundsavtalenöverlåter större utrymme till lokal nivå.Enligt Holmlund (2003) kan den minskade centraliseringenha bidragit till större löneökningarunder slutet av 1980-talet, även om effekterna troligtvisvar små. Ett sätt att indirekt undersöka omovanstående förändringar i centraliseringsgrad harpåverkat lönebildningen är att undersöka om detempiriskt skett strukturella eller trendmässiga förändringarunder perioden. Nackdelen med metodenär att dessa förändringar kan orsakas av andra146