Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

Tidningspressen, med sitt lösa kram, tillfredställer visserligen icke den
allvarsamma läsaren; i synnerhet nu, då den uteslutande befattar sig –
såsom en industri-produkt – med följetoner och annonser, samt visar att
den derigenom icke allenast söker skilja menniskorna åt i alla de länder,
der pressen är fri, utan även lyckas att skilja dem uti tvenne distinktiva
delar, nemligen uti allvarsamma eller tänkande läsare, samt uti lättsinniga
eller tidsfördrifsläsare; hvilka sednare hvarken tänka eller vederbörligen
smälta vad de läsa. Jag påminner mig alltid, och har icke förtegat
det för hvem som hälst under flera år velat höra mig, hvad en gång
salig konungen sade mig, då jag en afton 1841 kallade en tidningsredaktör
för publicist. ”Ni bör, min vän, åtskilja journalister och publicister.
De förra behöfva många medhjelpare, som mot betalning fylla deras
spalter med uppsatser, stridande sins emellan och oftast med tidningens
tendens, och hvilka hufvudredaktören måhända icke får se förr än de äro
betalda. Om han sjelf eller hans närmaste man har tid att skrifva några
ledande artiklar, får de icke vara för långa eller för omständliga, ty då
trötta de tidningens ofta nyckfulla publik, de må vara kryddade så mycket
som hälst, enligt mängdens kanske äfven bortskämda smak; de blifva
aldrig väl betänkta, utan merendels slarfviga arbeten, hvilka också sällan
gömmas, och äro således mindre farliga för regeringarne, än mycket annat
man skrifver emot dem. Publicisten deremot, som icke har så brådtom,
sätter sig i god ro, skrifver då han tycker och har tid dertill för egen
räkning uti ett visst af honom kändt eller studerat ämne, hvarvid han
lemnar en produkt i egenskap af brochyr eller bok, som sällan förstöres,
utan gömmas; och se sådana skrifter äro farliga, om deras författare äro
elaka medborgare.” Så der ungefärligen föllo orden, och man kan icke
sundare eller till och med frommare yttra sig öfver pressens inflytande,
än den skarpsinnige och erfarne monarken den gången gjorde.
(Johan af Wingårds Minnen af händelser och förhållanden under en lång lifstid, sjette
häftet, Stockholm, 1847, s. 75f.)
———
Sedan Undertecknad försett sin Officin härstädes med nya, vackras och
moderna stilar, Tabellinier, Fantasiinfattningar med mera, äfvensom
med en ny Jernpress af Stanhopes modell, som, då wackert tryck afses, i
114 | från Pressarkivet