Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

1856
Hos La Croix
– Nå, hvad nytt i Aftonbladet?
– Åh, ingenting.
– Nej, jag kan väl tro det.
– Våra tidningar äro förbaskadt tråkiga nu för tiden.
Så säger den ene aftonbladsläsaren till den andre sedan han en timma
haft sin fröjd af bladet.
Hvarpå den andre i sin ordning tar tidningen och lika länge som den
förre har roligt af detsamma.
Och han har ändå icke läst den intressanta följetongen!
Emellertid sitter den tredje kunden i sin vrå och smuttar med högtidlig
långsamhet ur sin thekopp, litet emellan afundsjukt sneglande på
tidningsläsaren N:o 2, som tjurhåller det tråkiga bladet.
Ändtligen kommer turen till mig. Der är jag som är nummer 3.
134 | från Pressarkivet
– – – – – –
Ja, i sanning, roligt var det icke. Denne pariserkorrespondent, som Aftonbladet
för syndens skull fått på halsen, har ännu aldrig haft en notis
som man icke hört förut eller ett omdöme som det var någonting bevändt
med. Och den ledande artikeln, hvad går den egentligen ut på?
Och notiserna – dem såg jag ju i Posttidningen i går.
Men Svenska tidningen då? är den trefligare? Gud vet. Aftonbladet
är i alla fall en oppositionstidning. Ja, men är det väl riktigt säkert, det?
– Är Aftonbladet läst? frågar man mig.
– Var så god, svarar jag. Hvarpå jag börjar en revy med landsortstidningarna.
Der stöter jag öfverallt på programmet till den rysligt tillämnade
”Fosterländska föreningen”, den segaste ankstek hvarmed den tidningsläsande
svenska allmänheten någonsin blifvit serverad.
Och efter de svenska bladen äro så innehållslösa och tråkiga kastar
jag ögonen på de utländska; ty herr La Croix håller äfven några sådana.
Samma elände! Debats har ingenting att debattera öfver, Charivari
ingenting att drifva nojs med.
Ha de ingenting? Åh jo, nog ha de; men de lägga band på sig.