Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

t.ex. vara student, än mindre filosofie doktor, men kunskaper få derför
icke förbises. En tidningsmans kunskaper skola vara allmänna, och då
han äfven om han qvalificerat sig genom en examen, hvilken som helst,
troligen saknar kännedom om en hel del förhållanden, återstå för en begynnande
tidningsman ej blott att förvärva journalismens teknik, utan
ock att inhemta åtskilligt nytt inom det allmänna vetandets område.
Främsta villkoret kan sägas vara språkkunskaper. Den som ej förstår
mer än modersmålet, är ganska illa ute, till och med om han är reporter
eller referent för nyheter, kommunala eller riksdagssammanträden. I allmänhet
fordras att känna de vanliga främmande språken: först och
främst tyska, dernäst franska och engelska. Sanningsenligt måste dock
medgifvas, att ganska många tidningsmän ej kunna reda sig med en engelsk
tidning, andra ej heller med en fransk. Kan man latin, är det mycket
nyttigt, lika väl som det är så för hvarje bildad person, ehuru det ej kan
påstås vara nödvändigt. Hvad angår danskan, kan endast den oerfarne
förmena, att den förstås af hvar och en. I sjelfva verket behöfves långvarig
öfning i läsning af dansk litteratur för att kunna öfversätta från en
dansk (norsk) tidning, om man ej vill äfventyra att begå de löjligaste
fel.
Utan öfverdrift kan vidare påstås, att en tidningsman oundgängligen
behöfver vanliga skolkunskaper i några ämnen, ehuru visserligen ej i
alla, dem skolan fordrar. Grunddragen i historien och geografien och af
dylika ämnen får man naturligtvis känna.
En detalj – ehuru denna benämning knappast är riktig – fordras det
likväl att tidningsmannen känner. Det är statsvetenskaperna. Vare sig
man är anställd i hufvudstaden eller annanstädes, är det nödvändigt att
känna sitt eget lands författning och förvaltning med regering och riksdag,
embetsverk och kommunalrepresentationer o. s. v. Ej nog härmed:
man bör äfven veta hvad vetenskapen lär om de i tidningarna så lifligt
behandlade frågorna om t. ex. kooperativa föreningar, statssocialism,
tullskydd, banker, internationella kurser och andra frågor i politisk ekonomi,
hvilka äro lika vigtiga som statsrättens. Lika oundgänglig är kännedom
af de enklaste statistiska data och af den internationella rättens
vanligaste bruk. Ett visst mått juridiska kunskaper behöfves äfven, åtminstone
rörande yttre förhållanden. Att dessa kunskaper äfven böra,
om ock i ringaste mån, omfatta utlandets förhållanden, är sjelfklart.
Genom allt detta löper som den röda tråden – och hvarje vand tid-
1875–1899 | 19