Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

Om hvad folk sade. Många, många ruskade blott på hufvudet. Arbetarepartiets
tidning, hvad hade de för begrepp om hvad det ordet innehöll?
Nåväl, de skola lära det. Många beklagade sig: ”Arbetslös, har inte ett
öre.” De kände hatet glöda inom sig mot det samhälle, som vägrade dem
arbeta för sitt dagliga bröd. De skola bli våra bästa förkämpar. Många
lyste upp då de hörde ropet: ”Arbetarepartiets nya tidning”. ”Ändtligen!
Den ha vi väntat på; den skola ni agitera för. Nu skall det bli nytt lif.”
Andra spottade och svuro, öfverklassnobbar och deras apor. En gubbe
gick tre gånger fram till oss. Slutligen köpte han tidningen. Om en liten
stund kom han ut, ursinnig öfver att ha bortkastat sina 10 öre. ”En arbetaretidning!
Fy fan! Har vi nu fått den uselheten hit också”!
Ja! Den uselheten ha kommit hit nu också! Icke blott kommit hit
utan den sprides också. Den skall ut till hvarje arbetare och ge honom
klafven till den gåta hvarunder han lider, att ingenting vill komma honom
till godo för allt hans slit. Den skall ut till hvarje arbeterska och lära
henne gemensamhetskänslan med sin klass. In i hvarje hem och sprida
hopp om bättre tider då arbetarne bli starka nog att tvinga fram dem
trots allt motstånd. Ut på alla varf och verkstäder med bud från kämpande
bröder, visande vägen till den slutliga segern.
Därför, framåt! Till kraftig agitation för Arbetarepartiets nya organ.
(Ny Tid 31/3 1892.)
———
Tidningspressen förr och nu.
[---] Ett oöfverskådligt nät af elektriska ledningar kommer att omsluta
jordklotet. Genom dem skola nyheterna från alla verldens kanter flyta in
i journalistens byrå som genom lika många nervtrådar; andra nervtrådar
skola i samma ögonblick öfverföra dem till alla abonnenterna eller magasinera
dem i deras fonograf. Och härnäst – hvem vet? Kanske hafva våra
sonsöner redan uppfunnit konsten att se på afstånd. Aktörernas, aktrisernas
och berömda personers utseende, sätt och rörelser skola blifva tillgängliga
på samma sätt som deras ord nu är det. Och så skall man slutligen
icke längre hafva någon tidning alls; endast telefon och fonograf.
(Eugène Dubiff, Svenska Dagbladet 4/3 1892.)
224 | från Pressarkivet