Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

olika lägren, torde kvinnan dels af sina personliga känslor, dels af nedärfd
lydnadsdrift för den manlige husbonden, arbetsgifvaren, kanske
komma att nyttja sin penna i en riktning, som ej fullt skulle gillas af hennes
senare klarare eftertanke. För de stora affallen från en sak, som man
omfattar, är det på denna bana ej svårt att vakta sig, det är de små medgifvandena,
de till utseendet obetydliga jämkningarna, som äro så farliga
för böjliga karaktärer och alltför känsliga sinnen.
Detta om möjliga faror för kvinnliga publicister; men å andra sidan
torde en dylik verksamhet kunna blifva till stort gagn för samhället genom
kvinnans skarpare sinne och klarare blick för de sedliga frågorna
och krafven för deras plats i samhällslifvet. Äfven stridssättet emellan
motståndarne ur de olika lägren kan tänkas blifva mera ridderligt, så att
anfallen mot personer mera allmänt försvunne och efterträddas af en
sakkunnig utredning af förekommande tvistefrågor. Ty vi kvinnor äro ej
så beskaffade, att vi ena dagen skulle kunna skrifva och låta trycka personliga
angrepp mot en motståndare och andra dagen trycka hans hand
i något festligt lag.
(Ave. [Eva Wigström], ”I publicitetens tjänst.”, Idun nr 35 1896, s. 274f.)
1897
Bland de hjälpmedel, själfbildningen äger, plägar man – och med rätt –
nämna tidningarna. Men det gagn de, å ena sidan, värkligen göra bildningen,
det motväga de genom att allt mera vänja människorna från att
läsa böcker. Och detta skulle redan vara till stor skada för bildningen, äfven
om det innehåll, tidningarna i sin lättare form erbjöde, vore allt igenom
ypperligt. Nu blir ofta följden den, att prässen mera tjänar obildningens
än bildningens sak. Ty under sin inbördes konkurrentkamp
vinna flertalet tidningar allmänheten genom att underblåsa dess småaktigaste
inträssen, dess skandal- och skvallerlusta. Hvad prässen värkar
för kulturen blir sålunda en ren obetydlighet mot hvad den skattar åt
notiser och alla slags tillfälliga viktigheter, genom hvilka tanke och
känsla, kunskapshåg och fantasi hafva lika litet att vinna. Den bildningssökande
är därför vis om han, af den dagliga tid han kan bruka till läsning,
knappt ger tidningarna en tiondel.
1875–1899 | 23