Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

1880
– Att annonsera är en sak, som svenskarne hafva svårt att lära, och dock
är annonsering det enda medel, hvarigenom en affärsman kan få sin
vara känd och vinna liflig afsättning för densamma. Många draga sig för
kostanderna, som dock äro ringa i förhållande till hvad genom annonsering
kan skördas; många hålla före att affären nog går lika bra ändå. Så
är dock ej förhållandet. Allmänheten måste ständigt påminnas att der
kan de erhållas, der har det inkommit o. s. v. Genom den stora spridning
tidningarna i våra dagar vunnit, hafva de blifvit en magt, som beherrskande
trängt ned till alla samhällsklasser, och det inflytande de genom
sina annonser hafva på en lifligare varuomsättning erkännes nu mera
allmänt vara betydande.
Ett motstycke till förhållandena i Sverige är annonsväsendet i utlandet,
framför allt i England och Amerika, der det är oerhördt uppdrifvet.
För att belysa detta anföra vi, huru en engelsk firma på en enda dag lemnade
på posten en hel vagnslast af sina annonser, vägande tillsammans
60 centner. Den hade att betala omkring 10,500 kr. i porto härför och
försänder mången vecka ännu vida större massor. Sannolikt inbringa de
stora utgifterna för papper, tryckning och porto en motsvarande vinst, i
annat fall skulle säkert icke engelsmännen och amerikanarne vara nog
dumma att bortkasta en sådan mängd penningar på annonsering.
(Wernamo Tidning 1/ 10 1880.)
———
Tryckfrihetsmålet emellan pastor J. A. Hollander, kärande, och tidningsmannen
I. Kjellberg, swarande
[---] Sedan wi nu, så fullständigt som behofwet kunnat påkalla, och jemwäl
sökt att genom ett prejudikat af ganska liknande art gifwa sjelfwa
målet en wiss, från äldre tider sig daterade faktisk belysning, anse wi oss
böra tillägga, att wi, lemnande i alla afseenden å sido de mindre gynsamma
intryck, som tidningen ”Östgöten” äfwen icke så sällan gjort på oss,
uteslutande wägledts i wårt referat, och den ställning till frågan, som wi
härmed intagit till densamma, af de mera hofsamma och försonliga upp-
184 | från Pressarkivet