Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

tat ett sådant förmynderskap öfwer menniskorna i alla andra hänseenden,
som det, medelst censuren, skett med hänsigt till pressen: hwilka skuggor
af statsborgare skulle ej ett sådant Paraguayskt regeringssystem framställa!
Utan frihet i handling, gifwes ingen dygd, gifwes intet straffbart förehafwande.
Öfwerallt i staten står friheten i handling wid sidan af answarigheten.
Denna hotar frihetens öfwerträdare, lagbrytaren med rättmätigt
straff, och lofwar den förfördelade upprättelse. Här äro de klippor, mot
hwilka lagstiftningskonsten, hwad pressen angår, ändå hittills strandat.
Hwad tryckfräckheten bröt, skref man på tryckfrihetens räkning. Man
gjorde henne till intet, då man underkastade henne censurens förmynderskap.
Denna inrättning kan aldrig blifwa plantskola för konstitutionella
samhällens offentliga lif. Aldrig kan tidsandan försona sig med trycktwånget.
Aldrig kan ej eller det allmänna tänkesättet uttala sig för tryckfräckhetens
öfwerdåd. Skole wi tala alldeles oförtäckt, – och detta är wår
pligt, då wi orda öfwer och för tryckfriheten – så måste wi tillstå, att wår
lagstiftningskonst hittills ty wärr wisat sin oskicklighet, att åstadkomma
en lag för den fria pressen. Med tacksamhet böra wi erkänna, att i wårt fädernesland,
Saxen, Regeringen nyligen gjort ett försök, att bewilja en widsträckt
tryckfrihet i afseende på de inre angelägenheterna. Kasta wi åter
wåra blickar på de frukter, som den medgifna tryckfriheten burit, under
loppet af dessa månader, så måste wi beklagligen tillstå, att periodiska
pressen befordrat förbrytelser af alla slag. Hela swärmen af dessa eländiga
dagskriblerer, hwilkas enda hopp om afsättning utaf deras usla arbeten, hwilar på
språkets fräckhet och skymfandet af allt ädelt, alt utmärkt, nedsmutsa wår Tidningslitteratur.
Wåra dagblad framställa under alla skepnader: personlig hätskhet;
bemödanden att göra de mest wälmenande förehafwanden misstänkta; de pöbelaktigaste
smädelser; och förseelser af alla slag. Det är i sanning smärtande, att
se friheten på detta sätt missbrukas. Det sårar djupt, att nödgas tillstå, att
rättskänslan ännu ej blifwit så allmän, som offentligheten gör till pligt.
Det smärtar mest, att den mening högt uttalar sig: så kan det icke fortgå.
Wi äro ännu ej mogna för tryckfriheten. Denna hårda dom, huru origtig den
än må wara, hafwa wi eder, eländiga warelser att tacka för, som äro owärdiga, att
någonsin understå eder att tala till Allmänheten. Eder träffar den allmänna förtrytelsen;
ty I hafwen ej blott försyndat Eder mot enskilda, utan fastmer emot fosterlandets
heliga sak! Wi sade, att förenämnde dom, föranledd af wår tryckfrihets
missbruk, war origtig. Wi anse oss derföre böra anmärka, att så länge
censurens förmynderskap fortfar, hwarigenom en stor del af answarighe-
1825–1849 |