Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

Skjutningen vid stränderna begynte emellertid alldeles tystna af.
Ryssarne tycktes, som jag nämnt, ej benägne att inlåta sig i en onyttig
artilleritäflan, förr än stunden var kommen; turkarne å sin sida hade fattat
det visa beslutet att ej visa tänderna, innan de sågo sina motståndare
göra likaledes.
Så förflöto ett par veckor. I den talrika corpsen af korrespondenter
gäspades det försvarligt. Man knotade öfver ryssarnes tröghet. Der funnos
representanter för alla möjliga tidningar: engelska, amerikanska,
tyska, österrikiska, franska, ungerska, grekiska, turkiska, schweiziska,
belgiska, italienska. Särskildt erinrar jag mig en mager schweizare, hvilken
korresponderade med åtminstone ett dussin blad och ändå hade tid
öfver att företaga ridturer i nejden på en brun, dverglik häst.
Favoritnöjet var att sitta vid det lilla värdshuset utanför staden, som
egdes af en besynnerlig, ljushårig, litet fjollig individ, på samma gång
ungrare, engelsman, tysk och jude, och der mäta Donau-floden med melankoliska
blickar eller förtära öl af bulgarisk fabrik. Tid efter annan
gjordes en utflykt till Schumla eller Varna. Jernvägslinien kände man
snart, som om man hade anlagt den sjelf!
I förstone var också den högvigtiga frågan om ”Bouyourouldou” på
tapeten. Ett förfärligt ord, liktydigt med att laga tillåtelse af auktoriteterna
att följa krigsoperationerna. Vi hade nästan alla rekommendationer
från Storviziren, krigsministern etc. Men i ”kansliet” i Schumla förklarade
man, att alla korrespondenter för att auktoriseras borde underskrifva
vissa villkor, icke skrifva annat än på vissa språk – svenskan ej
inbegripen – först uppvisa alla bref för vederbörande o. s. v. Påbudet
väckte i början rättmätig skräck. Dock skrefvo alla under. Men ingen
brydde sig någonsin om att uppfylla ”artiklarnes” bestämmelser, och jag
tviflar på, att Tewfik Bey fick många bref till genomseende! Naturligen
förskaffade man dem icke med den turkiska posten, den slarfigaste af
alla ännu kända.
Och friheten att göra, hvad man ville, var verkligen sedermera så
obegränsad som möjligt. Man kunde stryka kors och tvärs i landet, utan
att någon brydde sig om att fråga, hvart man gick. Det var icke tal om en
”bouyourouldou”.
(Spada [Johan Janzon], ”Rustschuks bombardement”, Ströftåg i Orienten, Stock-
holm, 1881, s. 127.)
188 | från Pressarkivet