Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

jag mig i min öfverlägsenhets glans, hvälfva sanningens och rättvisans
vågskål, afgöra menniskors goda namn och rygte, benåda somlige med
mitt skydd, andra med min tystnad, hota alla med mina bestraffningar,
sänka vissa i afgrunden: jag såg mina landsmän skocktals lyssna till mina
läror och mina domslut; men framför allt såg jag deras tacksamma nit
att prænumerera på min Klandrare; och jag lofvade att göra den begärlig
så att den skulle svara mot det förtroende som betygats mig. Jag gjorde
då upp följande plan för min journal.
Med vetenskapliga forskningar skall den aldrig befatta sig. Den skall
sky allt hvad som är abstract: den skall vara i den ytterligaste grad
populaire – passande för den talrikaste classen af folket. Det är en
aristocratisk nedrighet att skrifva endast för de lärda och mera bildade
classerna. En hederlig författare som vill rätt sprida upplysningen sänker
sig till mängdens fattningsgåfva och ton. Den skall afsky allt smicker:
det som är godt är godt, utan att det berättas af journalisten, och han
blir lika låg som fade om han erkänner någon ting för godt. Min
Klandrare skall derföre fördöma allting. Det är lätt att göra, ty ingen
ting är fullkomligt, och derföre bör han vara missnöjd med allt.
Dessutom, den som visar sig missnöjd, synes alltid klokare inför den
stora mängden, än de som nöja sig med allting. Politik skall bli hufvud
föremålet för Klandrarens uppmärksamhet, dock ej den utländska, utan
den inhämska. Dess högsta bemödande skall bli, att forska efter sådana
saker, som på flera sätt kunna förstås och uttydas. Alla författningar, i
synnerhet de oeconomiska erbjuda minst två sidor. Min Klandrare skall
alltid se den skadliga, och dristigt påstå att man haft för afsigt att
befordra de skadliga följderna: sålunda skall Klandraren blifva
hufvudman, för det i alla monarchiska stater så nödvändiga oppositions
partiet. Men att endast anfalla sattser och stadgar, gör föga effect: man
måste uppsöka personer hwilkas afsigter utverkat och understödt dem.
Personer som alltid äro till hands för sådana beskyllningar, äro statens
ämbetsmän, och nationen betalar dem ju, för att om dem få tänka hvad
den behagar. Min Klandrare skall hålla strängt efter dem, och straffa
dem värre än lagen förmår. Den skall behaga publiken, som alltid glädes
att finna någon som agar en buse. Lätt kan väl hända att min Klandrare
försyndar sig mot tryckfrihets-lagen. Men detta är just hvad jag bör
önska; ty den skall derigenom blifva så mycket mera begärlig. Det är ju
bevis på ett stort hjeltemod att våga bryta mot en grundlag, och detta
52 | från Pressarkivet