Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

af lättja eller af feghet, undandraga sig detta åliggande, desto mera lider
tryckfriheten, friheten och fäderneslandet.
Man tadlar tidningsskrifvaren, ej sällan med skäl. Huru orätt då att
lemna uteslutande i deras hand ett så mägtigt vapen som publiciteten?
Hvarför ej af kärlek till sanning och fädernesland söka förbättra samma
publicitet och sjelf bidraga till skapandet af en ny och ädlare.
(Anders Fryxell, Bidrag till Sveriges litteratur-historia. Nionde häftet: Strödda anteck-
ningar om tidehvarvet efter 1840, Stockholm 1862, s. 105f.)
1863
Ringman: ”Jag bjuder dig en plats i min tidning som följetonist, vare sig
du presterar orginaler eller öfversättningar.”
Gunnarsson: ”Jag är således degraderad till skribent under linien. Mitt
anbud till dig syftade dock till ett högre mål.”
Ringman: ”En sådan plats har du förverkat.”
Gunnarsson: ”Förverkat?”
Ringman: ”Första villkoret för en publicist är att vara – hederlig karl.”
Gunnarsson: ”Hederlig karl?”
Ringman: ”Ja, jag menar politiskt hederlig. Det vill säga tjena idéen, och
icke de personliga intressena, tjena sanningen, men icke dess mer eller
mindre falska apostlar.”…
Gunnarsson: ”Du anser dig då som publicist så ofelbar; du är då den
ende, som alltid hållit samma kurs? Du har aldrig kryssat, slingrat och
svängt, för att komma in i opinionens passadvindar?”
Ringman: ”Nej, min bror. Jag har hittills aldrig fikat efter den publicistiska
lyckan, om man dermed menar massan af prenumeranter; Jag har
aldrig skrifvit för massan, aldrig smutsat min penna med angrepp å mannen
bakom ordet, utan satt ordet framför mannen.”
(Johan Jolin, Smädesskrifvaren, eller Vänner och ovänner: Skådespel i fem akter,
Stockholm 1863, s. 68f.)
146 | från Pressarkivet