Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

despotsim, o.s.v., samt lofva, genom Samhälls-inrättningens förenkling
och ombyggnad en ny gyllene ålder för verlden. De lofva detta; – men
hvar hafva deras löften blifvit verkliggjorda? – Och är icke i sjelfva verket
den strid, som nu föregår inom vissa delar af den politiska verlden, densamma,
som i en brytning af hvarje människolif eger rum imellan ynglingens
drömmar och mannens erfarenhet?
Derföre ser man äfven vanligen det unga slägtet antaga sig de nya lärornas
sak, under det att de, som genomgått större delen af lifvets schola,
tveka att utbyta ett säkert, om än icke fullkomligt, närvarande, emot
det bedrägliga skenet af förhoppningar, som så ofta gäckat.
Kunde striden hållas inom den lugna öfverläggningens gräns, så vore
den snart afgjord. Men hvilken strid, vitter eller politisk, har väl stannat
inom så fredliga råmärken? Minst är väl detta tänkbart, då organerna för
en generation vilja, så till sägande, nedrifva, hvad en annan uppbyggt.
Också hafva anfallen mot försvararne af den gamla Samhälls-ordningen
– hvilken utgjort våra fäders lycka och ära – varit utmärkta af en hätskhet,
som på sin höjd kunnat ursäktas ungdom och oerfarenhet. Då de likväl
fortsatts under åratal; då frågan börjat öfvergå från strid om sak, till strid
emot personer, och då slutligen ingen Representant, ingen Ämbetsman, ja
ingen enskild person kunnat yttra en skiljaktig mening med de nya lärorna,
utan att i tusendetals dagligen öfver landet spridda Tidningsnumror
stämplas såsom obscurat, congreganist, jesuit, servil, salarierad, lycksökare, slaf,
o.s.v. – då kunde skarpare och mera tillrättavisande svar på dylika, utan
återvändo upprepade, tillmälen, ej heller uteblifva; och då hufvudstadens
Tidnings-Press, till större delen styrd af unga män, angrep det beståndande
i Stat och bildning, icke sällan med åsidosättande af all aktning mot de
upphöjdaste, ädlaste och berömdaste namn inom Fosterlandet, gaf sig
ogillandet deröfver luft i en mängd Landsorts-Tidningar, hvilka, oberoende
af både maktens och opinionens-gunstens inflytande, ansågo för en
medborgerlig pligt att, medan ännu tid var, söka hämma öfverhandtagandet
af de villosatser och af det journalistiska skräckvälde, som hotade oss
med en framtid af upplösning och barbari.
Frågans slutliga afgörande – ”Hvem har rätt?” – beror på Allmänhetens
omdöme, sedan Publiken tagit fullständig kännedom af handlingarne.
Det är, för at tillvägabringa nödiga upplysningar i denna del, som
närvarande samling af Dagblads-artiklar utgifves, innehållande uppsatser
i nästan alla de frågor för dagen, som utgjort sednare tidens strids-
88 | från Pressarkivet