Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

Den som navigerade på denna expanderande marknad rörde sig också
i en tydligt politiserad värld. revolutionsåren 1830 och 1848 hör till bilden
i denna tid där ismerna är svåra att räkna och ännu knepigare att ringa in.
liberalism, konservatism och socialism, förstås, men också radikalism,
rabulism, anarkism, rojalism, servilism, ultraism med flera. Den gamla
alltförenande Upplysningen var på väg ut, och mest av allt ville de flesta
göra liberalismen till sin, härav talet om ”liberalismens missbrukade
namn” (1835), ”den falska liberalismen” (1836) och ”de s.k. liberala”
(1839). De som vi i efterhand kallar liberala var framgångsrikast, både i
politiken och på tidningsmarknaden, vilka tvivelsutan hängde ihop. hans
Järta ses här 1835 klaga över att många meningsfränder (det vill säga de vi
kallar konservativa) dels såg ned på medieformen, och därför inte nedlät
sig till att skriva tidningsartiklar, dels inte var speciellt duktiga på att uttrycka
sig populärt. året därpå konstaterade en annan att motståndarna
(alltså de vi kallar liberaler) hade en omkring tjugo gånger så stor publik.
för att ge denna publik ett korrektiv till den ensidiga föreställningen om
”stridens beskaffenhet” de sålunda måste ha, hade han tagit sig före att
sammanställa goda exempel i bokform ur den konservativare delen av
landsortspressens fatbur. (relationen mellan boken och tidningen ses för
övrigt kommenterad i flera bidrag, bland annat från 1835, 1839 och 1847.)
Den liberala dominansen röjs också i ett samlingsporträtt från 1847: sex
av de åtta publicister som omger lars hiertas självskrivna plats i mitten
är liberaler.
Porträttet kan här få illustrera även helt andra förhållanden än inbördes
strid. Det är en bild av en ny elit och en maktfaktor vars existens ingen
längre kunde ifrågasätta. Den pekar framåt mot gemensamma strävanden
som inledningsvis förenade liberaler och konservativa mot socialister
och senare skulle ta en än mer inkluderande och organiserad form. vägen
till denna status hade bland annat gått över indragningsmaktens reella avskaffande
1838 och formella 1844, och över yrkanden på en representationsreform
vars genomförande år 1847 inte var en fråga om om, utan om
hur och när. De så kallade crusenstolpeska kravallerna 1838 kan sägas
vara en första klimax i medelklassens och tidningspressens makterövring
i kölvattnet av Parisrevolutionen 1830. Den regimkritiske Magnus Jacob
Crusenstolpe hade otillbörligen kritiserat en ämbetstillsättning och därför
dömts till tre års fängelse. På ett mycket aktivt vis gjordes han av de liberala
bladen till en martyr för den allmänna opinionen, och när han skulle
62 | från Pressarkivet