Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

mekaniska verkstäder och slamrade från maskindrivna vävstolar. kanalen
invigdes först 1832, men redan år 1818 etablerades den första ångbåtstrafiken
i landet, på Drottningholm. attraktionskraften från tidningen
Anmärkarens maktgranskande insatser kring det så kallade värmdömålet
var direkt kopplad till denna nymodiga ångfart, låt vara inte utan hjälp
också av ett slags ny reportagestil (jämför bidraget från 1819). samma
kommunikationsmedel kunde förstås å andra sidan tjäna makten. Med
den nya ångbåtstekniken – snart konkurrerade flera bolag på den populära
rutten – tog sig människor ur bredare lager allt oftare till gripsholm
och världens första nationalporträttgalleri, med guideböcker i händerna
för rätt tolkning av porträtten. i gallerimediet kunde den nye kungen utgöra
sista ledet i en lång rad av monarker, därtill med tydliga likheter med
landsfadern gustav vasa, och samtidig inplaceras som den främste bland
andra och mer samtida förtjänstfulla medborgare.
förutom i bildkonst och monument, genom tal, skaldestycken och
operor, via pamfletter och de så kallade salarierade tidningarna (det vill
säga kungligt understödda blad) medierades kungamakten i olika noggrant
iscensatta ceremonier i samband med begravningar, kröningar,
bröllop och dop. ett massmedium med oerhört inflytande men som lätt
glöms bort var det allmänna kungörelsesystemet som innebar att makten
genom predikstolen nådde snart sagt varje invånare. i ett brev från 1814
framgår hur detta nyhetsmedium kunde fungera parallellt med och i samspel
med tidningarna: ”i tidningarna har ni säkert redan läst, att te deum
blef sjunget uti kyrkan dagen efter kronprinsens hitkomst. Det var ofantligt
mycket folk i kyrkan vid detta tillfälle. hela berättelsen om fälttåget
blef uppläst”. (se även exemplet från 1813.)
Mer typiska för den här tiden än frampilande ångbåtar är ändå klagomålen
över långsam eller utebliven postgång. en utländsk betraktare i
början av seklet (1803) gjorde den bedömningen att svenskarna på grund
av den usla postgången var ”otroligt okunniga om deras eget tidehwarf”,
åtminstone de som bodde i det inre av landet: ”Det goda folket kan i sanning
icke annat”. snabb nyhetsförmedling var ett försäljningsargument,
och snabbhet förstås något relativt. att det tog både dagar och veckor för
utrikesnyheterna att färdas hit, förändrar inte att uteblivna tyska tidningar
med just dagens post störde rytmen, om det vittnar här bland andra årstafrun
i noteringar från 1804.
24 | från Pressarkivet