Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

Föreskrifter angående redactionen af tidningars innehåll.
1859
Till följd af tidningspressens makt har man i åtskilliga länder ansett sig
böra till de pressen i allmänhet gällande bestämmelser i afseende på beskaffenheten
af en skrifts innehåll, villkoren för dess straffbarhet och det
för brottslighet stadgade ansvar, foga vissa reglementariska föreskrifter
för den periodiska pressen, hvilka innehålla å ena sidan skyldigheter för
utgifvaren att med eller mot sin vilja genom tidningen offentliggöra vissa
uppsatser och å andra sidan förbud att i tidningen beröra vissa ämnen.
– Den mest afhandlade och prisade af föreskrifter af förra slaget är den i
åtskilliga länders lagar stadgade, som tillerkänner hvarje i en tidning angripen
person eller myndighet, rätt att i samma tidning, der anfallet skett, få
ofördröjligen införd en uppsats till sitt försvar. F. d. Justitie-Ombudsmannen
Theorell i sin Embetsberättelse för 1849 förordar lifligt ett sådant stadgande
och väntar sig deraf en välgörande verkan på den periodiska pressen.
När man hunnit betänka, säger han, att den båtnad, man kan hemta af
oförrätter emot personer och sanningar, hvilkas försvar man skall nödgas
sjelf offentliggöra, sällan kan blifva rätt stor, men försvaret blifva
fruktansvärdt och efterlemna djupa refvor i populariteten, skall man
börja besinna sig och smädeskrifvandet förlora sitt rätta behag. Genom
ett dylikt stadgande hos oss infördt skulle spalterna, efter hand fyllda
med tillrättavisningar och hårdsmält sanning från motståndarnes sida,
icke dröja att blifva mindre begärliga för de förres lärjungar, hvilka, om
ock de sjelfva lemnade försvarsartiklarne olästa, likväl omöjligen kunde
undgå att vid deras blotta åsyn betagas af oro för den afbräck, mästaren
måste genom dem lida hos alla läsare, som ej förbiginge dem. Det skulle
ej länge dröja, menar Theorell, innan de opinionsmäktige antingen ledsnade
vid publicistyrket eller ock såge sig föranlåtne att för dess fullföljande
välja en helt annan väg. Denna rättsregel har blifvit först af den
Fransyska lagstifningen upptagen och derifrån införd i åtskilliga Europeiska
länders lagar, så i Österrike, Preussen och Belgien. – Ehuru ifrågavarande
rättsregel synes i sig sjelf billig och rättvis, kan den dock ej recommenderas
som lagbud till följd af de praktiska svårigheter, som möta
vid dess tillämpning, och hvilka antingen göra regeln betydelselös eller
ock göra pressen stort förfång. Så riktigt det än är, att hvar och en, som
1850–1874 | 139