Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

emötande publicerat. Denna idé följdes upp och avvisades av professorn
i statsrätt herman ludvig rydin 1859.
tidningarnas och tidningsmedarbetarnas ställning får också sin belysning
i ordböckernas definitioner. ”Dagblads­” och ”tidningsskrifvare” brukades
år 1850 ”nästan endast i föraktlig bemärkelse”. ”Publicist” hade
vanligen en bättre klang, märkbart exempelvis i Johan Jolins skådespel
Smädesskrifvaren från 1863. tidningsredaktionerna bestod vid 1800­talets
mitt som regel av en enda eller på sin höjd en handfull personer. som skribenter
medverkade emellertid en vidare krets, däribland författare (som
ferdrika bremer 1852), politiker, ämbetsmän, präster och andra lärda på
orten. emelie flygare­Carléns skildring av hur en tidning föds 1865 var i
detta avseende mycket realistisk. Under denna period började pressens
medarbetare samtidigt att organisera sig. ett första nationellt ”tidningsmannamöte”
hölls 1868 och Publicistklubben grundades 1874.
från början fick bara män vara med i Publicistklubben, 1885 ändrades
reglerna så att även kvinnor kunde väljas in. i de flesta offentliga sammanhang
var det män som dominerade, understödda av en lagstiftning som
höll kvinnorna tillbaka. först 1864 fick ogifta kvinnor rätt att bli myndiga,
gifta kvinnor fick vänta till 1921. 1870 fick kvinnor rätt att studera vid universiteten,
en vanlig karriärväg för många manliga tidningsmedarbetare.
Det saknades inte kvinnor i pressen – utöver bremer kan nämnas Wendela
hebbe i Aftonbladet och sophie adlersparre, signaturen esselde i
Tidskrift för hemmet – men fram till 1900­talets början var de lätträknade.
som tidningsläsare gjorde sig kvinnor emellertid ständigt påminda, inte
minst då modetidskrifternas nytta och skada diskuterades.
1800­talets andra halva var jubelfesternas och de offentliga spektaklens
tidevarv. baler, karnevaler, begravningståg och minnesfester med hyllningstelegram,
medaljer, orkestrar och fanor hörde till den kultur som
pressen på samma gång var en del av och bidrog till att sprida. festreferaten
var vanligt förekommande i tidens tidningsspalter och inte sällan
var det pressen och dess företrädare som själva var föremål för festligheterna.
i vårt urval finns bland annat 1868 års stora sorgefest med anledning
av august blanches begravning representerad – en händelse som
enligt en referent lockade ut tre fjärdedelar av stockholms befolkning på
gatorna. att följa den gamle tidningsmannen till graven och att lyssna på
redaktör harald Wieselgrens gravtal ”å den svenska pressens vägnar” var
något annat än att läsa den rapport i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tid-
1850–1874 | 121