Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

fattningar, som wi, för wår del, anse i första rummet böra besjäla samhället
och företrädeswis blifwa bestämmande för rättsförhållandena i
allmänhet. Lika litet som wi klandra juryn, lika litet klandra wi domstolen.
Wi hafwa endast med återgifwande af lagbestämmelsernas sakenlighet
påpekat resultatet. Att en tidning för öfrigt, hwilken, såsom ”Östgöten”,
under en följd af år framförallt sökt att söndra och splittra samhällsklasserna
och derwid allt för ofta förwrängt och förwridit förhållanden,
icke kunnat förwärfwa några sympatier på platsen, är och förblifwer
en sak för sig. Derpå har den twifwelsutan sjelf förlorat mest. I
sammanhang härmed kunna wi slutligen icke annat än beklaga den i
botten rent samhällsupplösande och personligt kränkande ton, som en
wiss del af wår swenska tidningspress på senare åren allt mer och mer
antagit, hwarigenom framför allt de, för att så uttrycka oss, privata tryckfrihetsåtalen
wuxit till ett för en 10 a 20 år tillbaka obekant antal.
(Östgöta Correspondenten 20/5 1880.)
1881
Mitt syndaregister var stort. Jag hade grundlagt en frisinnad tidning,
”Östgöten”, som lefver än; jag hade betecknat ett och annat, tillhörande
”den bestående ordningen”, såsom förkastlig oordning; jag hade protesterat
mot herr Curry Treffenbergs regemente i Norrland; jag hade hos
arbetarne i Norge rekommenderat republiken; jag hade – efter hvad man
påstår – varit nog distrait att trycka notifikationen om ryska kejsarmordet
inom röd ram och om svenske kronprinsens förlofning inom svart;
jag hade börjat utgifva ”Skandinavien, republikansk tidskrift för Nordens
enhet” (begagnar tillfället att rekommendera denna, liksom ”Östgöten”,
till det bästa); jag hade gjort en witz om stiftets biskop och diktat
en visa om Linköpings stadsfiskal; jag hade – ja, det vore lättare att uppräkna
hvad galet jag icke hade gjort! Allt nog, jag var mogen för galgen,
när k. m:t skulle fälla dom öfver mig med anledning af att en viss pastor
Hollander utfärdat ett lagstridigt frejdebevis.
Och jag blef dömd, men – förunderliga nåd! – icke till döden, utan till
två månaders cellfängelse.
***
1875–1899 | 185