Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

den unge studenten, och förhållandet blir då ofta nog detsamma som
Gustaf af Gejersstam så träffande skildrar i sin i senaste Svea intagna berättelse
”Ett lefnadslopp”.
Men redaktören vakar över honom, att han icke skall skrifva ”halsen
af sig”.
Allt måste gå lugnt och sansadt till väga och han får aldrig ”bråka”,
sådant skadar prenumerationen och minskar annonskontots summa.
Göra de magtegande i samhället ett dåligt bruk af denna sin magt –
tyst! de indraga annars sina annonser.
Äro ett teatersällskaps prestationer under all kritik – tyst! de trycka
sina affischer här.
Skrif ej mot regeringen, då blir borgmästaren ond, ej för densamma,
då blir köpman Z, som är rabulist, ursinnig. Rör ej vid kyrkan, ej vid armén;
Klipp notiser om benbrott, olyckor och eldsvådor.
Denna tidning blir hvad man på tidningsspråket kallar ”hvita plåstret”
d. v. s. ett organ som icke har någon mening alls, och skam att säga
lyckas sådana bäst.
Men så händer det också att X-bladet är radikalt och X-allehanda är
konservativt, dessa slagord nu tagna i den bemärkelse man gifvit dem,
men som ofta icke håller streck.
Nu blir striden än häftigare, ty nu gäller det icke allenast penningarne,
det gäller också en mening. Dessa fall äro dock icke så vanliga i de
minsta städerna, der meningarne får vika för penningarne.
Mången gång händer det att utgifvaren verkligen är besjälad af den
rätta andan, att han vill göra allvar af sitt program och föra sanningens
talan – men ändå gör han det ej, eller också blott ibland, så der med modifikation.
Den ene vågar han sig på, den andre icke.
August Strindberg säger på ett ställe, jag tror nästan att det var i denna
tidskrift, att ”tidningsmannen står utanför samhället derför att han
ställt sig öfver detsamma”. Ja, så borde det vara och är väl ibland så, men
redaktören af ”Hvita plåstret” står icke utanför samhället. Tvärtom, han
har vänner öfverallt i staden, ty han är så beskedlig, och hvarför skulle
han väl röra vid någon af dem, äfven om de i offentliga lifvet begå handlingar
som förtjena klander?
(”Några ord om landsortspressen i våra dagar af en medarbetare deri”, Ur Dagens
Krönika, tredje och fjärde häftet 1884, s. 80ff.)
1875–1899 | 195