Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

gifvit sig själf titeln af ”öfverreferent”, men som folkhumorn döpt till
”Geten”, och som genom långvarig praktik grundligt lärt sig att pressa
mutor ur rättssökande. De af dessa, som fruktade för att släktingar och
bekanta skulle genom tidningarna erfara hvilket trassel de råkat, voro
polisreferenternes bästa kunder, ty tystnaden var dyrköpt. När italienske
grefven d’Erizzo, som varit gift med en fröken ur en af Sveriges förnämsta
ätter, men efter dennas död lefde samman med en dalkulla, hvilken
förut varit i hans hus som tjenstflicka, i förening med denna sin fästekvinna
var misstänkt för barnamord, fick hvarje rättegångsreferent en
rund summa som dusör utan allt förbehåll, men meningen var naturligtvis,
att målet skulle refereras så mildt som möjligt, och det blef det
också. Att helt och hållet tiga dermed, gick icke an, men genom alla referaten
framlyste referenternes välvilja mot den rike och frikostige grefven,
och de antogo som alldeles gifvet, att han var föremål för ett helt
och hållet ogrundadt missförstånd. De båda anklagade blefvo frikända,
men allmänna opinionen fällde en mindre mild dom än domstolen och
referenterne.*
En gammal, mycket rik köpman betalade också väl hvarje gång han
hade en rättegång på halsen, och man såg här bevis på penningens allmakt,
i det att medlaren mellan honom och tidningsreferenterne var ingen
mer eller mindre än en af Stockholms stadsfiskaler, borgmästaren M.
* Utgifvaren har vintern 1894 uppmärksamt genomläst de långa
domstolshandlingarna i den på sin tid så uppseendeväckande
d’Erizzo’ska rättegången och har för sin del omöjligt kunnat komma
till annan åsikt än ”domstolen och referenterna”.
Anm. af utgif:n.
(Janne Damm, Från Stockholmska tidningsvärlden på 1850- och 60-talen, Stockholm,
1894, s. 106ff.)
1875–1899 | 231